Digitalt liftande #2

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg med titeln Digitalt Liftande. Hemsidan PickupPal.com var inte den enda som erbjöd tjänsten.

Några dagar efter mitt förra blogginlägg skickade min vän en länk till ytterliggare en hemsida för digitalt liftande/samåkning, nämligen Samakning.nu. Denna tjänst är, som man kan gissa på titeln, svensk.

Sidan är stilren och snygg, men upplägget är annorlunda än PickupPal.com. Istället för att sajten matchar bilförare och liftare (enkelt och smidigt!) så ger denna sida en lista över möjliga rutter som man kan hoppa på (knöligare, men mer kraftfullt). I en ultimat värld så hade man nog velat ha båda funktionerna. En stor fördel för många tror jag också är att Samakning.nu finns på svenska. PickupPal hävdar att de är internationella men gör ingen ansträngning att översätta sin sajt till något annat språk...

Digitalt liftande

Förra veckan presenterade en vän en kul affärsidé för mig. Han bjöd in mig i projektet. Men som många idéer var denna redan tagen...och som sådan så kan jag nu berätta vad idén gick ut på.

Genom att åka tillsammans i bilar så sparar man både pengar, trafik och miljön. Detta var grundtanken i projektet. Men det är inte alltid man har passagerare i sin nära omgivning (vänner, familj etc.).

Min väns lösning på problemet var en webbportal där passagerare och förare kunde finna varandra. Passagerare och förare skrev in vart de vill/skulle och sedan matchade hemsidan dessa med varandra.

Enkelt, kul och så gjorde man någonting bättre för världen. Ett sorts digitalt liftande kan man säga. Vi gick igång på idéen och jag har vänt och vridigt på idéen under den senaste veckan och utgått från att ingen annan gjort det eftersom min vän har försökt finna något liknande på nätet under ett halvår.

MEN! Idag damp det ner ett mejl. PickupPal.com är en exakt replika av vad vi hade tänkt oss. Någorlunda snygg, enkel och smidig. De har testat den affärsidé vi tidigare hade med att ta provision utan att lyckas men numera övergått till att bara tjäna pengar på reklam, något som vi också hade diskuterat.

Jag har ett konto nu och ska nu testa tjänsten. Den kommande helgen planerar jag, och Julie som jag har på besök, att fara till Stockholm. Efter att ha lagt in att vi vill lifta till Stockholm så har två förare blivit kontaktade. Ska bli spännande att se vad de har att säga.

Tillbaka till planeringsstadiet,

Jens

Förstaklassobservationer

Förstaklassobservationer på X2000. Skrivet fredagen den åttonde augusti.

Nu har jag precis suttit på X2000 upp till Stockholm i fyra timmar. Av en händelse så fick jag tag på en mycket billig förstaklassbiljett på Tradera igår natt - en lyx som har givit mig bredare stolar, inglasad kupé, gratis trådlöst internet (alltså, ingen kostnad utöver biljettpriset) OCH SURA människor omkring mig.

Jag ogillar gärna att generalisera men den här gången får jag helt enkelt göra ett undantag: Förstaklassresenärer på tåg är surare och knöligare.

Har jag rätt?

Bilder från Roadtrip'08

Nu kan du se bilder från roadtrip!

Bilderna från min och Julie:s roadtrip har legat uppe på Facebook i några veckor nu, men jag hade missat att publicera länkarna till albumen här på min blogg!

Nedan följer länkar till albumen:

• Roadtrip #1: Asheville
• Roadtrip #2: Tennessee-Colorado
• Roadtrip #3: Boulder, Colorado
  
• Roadtrip #4: The Great Sand Dunes National Park
  
• Roadtrip #5: Post Sand Dunes and Mesa Verde
  
• Roadtrip #6: More national parks...
  
• Roadtrip #7: Last days in North Carolina
  
• Roadtrip: Panoramas

...och nästa vecka kommer Julie till Sverige och hälsar på...kul!

Borta bra, men hemma bäst!

I söndags kväll landade jag änteligen i Lund. Borta bra, men hemma bäst!

Jag har fått en lägenheten med kusinen och har i arbetat hårt i veckan med att få min fasta heltids(distans)anställning att fungera parallellt med att måla om lägenheten, städa Peders rum, bära lådor och övrigt administrativt arbete som måste göras vid hemkomst. Kaotiskt, men ändå skönt att veta att det är ett permanent hem som jag har landat i - sedan får det ta den tid det tar.

Mitt liv är för tillfället i kala väggar och lådor, men det kan bara bli mysigare. Nästa vecka hoppas jag att kunna sitta och programmera med någonting på väggarna.

Alla som vill är varmt välkomna att komma förbi - slå mig en pling på mitt gamla mobilnummer.

SJ:s tågproblem

Under min hemresa från Stockholm visade SJ sina svagheter. Dålig kundsupport och ingen 'kunden har alltid rätt' där inte!

DN.se skriver idag om SJ:s problem med Tradera-auktioner. Redan igår fick jag känna av deras strul: Jag hade vunnit en auktion på nätet, men kunde inte betala mina 600 kronor.

Jag kontaktade deras kundtjänst. Den första personen (webbservice) visste inte vad han skulle göra i datasystemet och skickade mig efter tio minuter vidare till kundtjänsten som han trodde skulle kunna hjälpa till. Efter 10 minuters köande i telefonen nådde jag äntligen kundtjänsten där en anställd som 1) först hävdade att det var jag som hade gjort fel på datorn, 2) insåg att så inte alls var fallet för att sedan 3) inse att de SJ hade sålt min plats till någon annan och att tåget var proppfullt. Med andra ord - jag var kastad av tåget.

Ja, är ju i sig inte så himla kul. Hade detta hänt inom flygbranchen hade man som kund direkt bli kompenserad genom att bli omplacerad på ett annat tåg gratis. Men så fungerar inte SJ - till råga på det hela får jag förslaget att placera mig på ett tåg som kommer fram klockan 02:50* på morgonen till Göteborg - OCH BETALA 600 KRONOR FÖR DEN BILJETTEN!

* Till skillnad mot 21:20.

Pinsamt, dålig service och snålt. I slutändan lyckades de få tag på en sista plats på mitt ursprungliga tåg och jag gick med på att betala mina 600 kronor. Då hade jag talat och väntat i totalt en timme. Men ingen kompensation fick man för det heller.

Avstamp

Änteligen! Då var det dags! Idag tidigt på morgonen bestämde vi oss för att lämna Boulder och Julies mosters familj. Vår roadtrip tar ett språng i en ny riktning då vi ska bila ner till Grand Canyon och tillbaka. Planerna är att uppleva naturens USA - en del som sällan syns i svensk media där landet mer är ett kyotovägrarland.

Efter en veckas långt besök i Boulder där vi har planerat, ätit upp oss och blivit fitta (ehm alltså...vältränade) är det dags för nya endetag - nu är USA:s naturupplevelsers tid kommen och vår bil är återigen packa och fylld med frukt & smörgåsar!

Rent generellt så är målet att köra till Grand Canyon, sedan en kort visit till Boulder, Denver, Asheville, Chapel Hill och flyg till Köpenhamn från RDU den 2:e juli. I Chapel Hill hopas jag kunna säga hejdå till ett par vänner och lär stanna en natt så att jag kan vara i tid till flyget.

Mer specifikt så inbegriper vår planerade svängom mer än bara Grand Canyon. Vi ska ta en väg genom många nationalparker och hoppas kunna hajka (eng. hike) en del i den vilda naturen. Följande rutt gäller för tillfället:

1. The Great Sand Dunes National Park
2. Alamosa
3. Meza Verde
4. Four Corners (hörnet i fyra stater)
5. Grand Canyon
6. Glen Canyon
7. ???
8. Rocky Mountains National Park

Sedan anländer vi till Boulder och kör en relativt normal rutt tillbaka till Chapel Hill.

Först ut är alltså The Great Sand Dunes National Park i södra Colorado. Bilkörningen lär ta ~6 timmar.

So long, and thanks for the fish! /Jens

Colorado - Heja Sverige!

The Bolder Boulder Race.

Det sägs att träningsvärk brukar vara som värst tre dagar efter rörelse, och jag är inne på min andra dag sedan jag och Julie sprang Bolder Boulder i Boulder, Colorado och värken är outhärdlig. Men låt mig börja från början.

Under torsdagen den 22:e anlände jag och Julie bilandes från Missouri till Colorado. Däremellan ligger Kansas och om jag inte beskrev staten Kansas tydligt i mitt förra blogginlägg så är den lång, platt och tom. Kansas bemötte oss också med ett par riktigt ordentliga regnoväder (tornadovarning*) varav vi hade turen att köra i utkanten av det ena, tack och lov.

* Norr om Denver samma dag slog en tornado till...


På grund av Kansas enformig- och regnoväderhet firade vi när vi änteligen nådde Colorado. I stark blåst stannade vi bilen och försökte med hjälp av avancerad ingenjörskonst (mycket tejp och omplacering av bilen) ta en foto av oss framför den utslitna "Welcome to Colorado"-skylten samtidigt som de klassiska präriebuskarna kom rullande förbi oss.

Väl inne i Colorado så kör man sakta uppåt. Det är inte för inte inte som många människor känner lätta symtom av höjdsjuka när de väl anländer till Denver - The Mile High City. Vi drack mycket vatten och Julie var supertrött de första dagarna.

På torsdag kväll anlände vi tillslut till Julies morföräldrar. De bor i ett hus fyllt av böcker i alla vrår man tittar och jag fick privilegiet att möta både hennes blyga, än forskande, hjärnkirurg till morfar Harold och nyss höftopererad mormor Marian som ville visa oss hur stark och rörlig hon är genom att laga mat och passa upp. Mysiga morföräldrar med stora hjärtan. Vi sov en natt hos Harold och Marian under en långpromenad under fredagen stötte vi på en tam tätortsräv som betraktade oss lika mycket som vi betraktade den under en minut. Tyvärr var kameran i min väska...bummer. Centrala Denver har vi inte varit i och om vi far dit in så får det bli efter vår roadtrip ner till Grand Canyon.


Visa större karta

Moster Julie med familj tillsammans med morföräldrar.

Samma dag bilade vi över till Boulder (se ovan för kartposition) till Julies moster Julie (låt oss kalla henne 'moster Julie' för enkelhets skull) och hennes familj bestående av döttrarna Nicole (15 år) och Diana (~12 år) samt den spännande argentinske maken Koko.


Boulder ligger precis vid randen av Rocky Mountains och efter 15 minuters bilkörning är man en bit uppe i bergen och kan finna fantastiska vyer över plattlandet som breder ut sig härifrån. I krokarna ligger alla möjliga reservat och nära till naturen kan man inte klaga på. Till skillnad blir man alltså inte skjuten om man sätter foten på land som inte används till något.

Självaste staden Boulder är en universitetsstad som enligt ryktena har många fester men som ligger bland top-10 i rankingen över statliga universitet. Att det är en universitetsstad märks på många sätt: Inte minst att studenter åker i gummiringar längs ån som går genom staden (á-la Fyrisån i Uppsala), utan också på de hundratals cykelvägar som fyller staden. Att i USA ha en gågata är dessutom exceptionellt! Allt blir så mycket mer lättillgängligt och i söndags & igår cyklade vi runt hela dan istället för att svettas i bil.

I Boulder är folk generellt vältränade, hippies och miljömedvetna och etiketten 'vältränad' passar väl inpå vår värdfamilj. Koko spelade professionell volleyboll i Spanien under sex år och moster Julie är hälsoexperten nummer ett som arbetar som hälsokonsult, om jag har förstått det hela rätt. Hela familjen är kramglad och jättevänliga och vi har ärligt talat de bästa värdar man kan önska sig - om än man blir lite bortskämd ibland (vilket är priset man får betala!).

Vår första kväll blev vi bjudna på middag på ett trevligt litet hak av familjen. Under lördagen och söndagen promenerade vi runt på Boulder Creek Festival (se bild höger - live blues!) i centrala Boulder som varade lördag, söndag, måndag med massor av live-musik, gratis och blandade tält. Ett väldigt trevligt och roligt sätt lära känna en stad på. Vi blev också tagna till en näraliggande park - oerhört vackert.

I måndags var det Memorial Day, dagen då man hedrar alla krigsveteraner, levande eller döda. I samband med denna dag så arrangeras USA:s näst största marathon, Bolder Boulder. På initiativ av Julies hälsosamma moster var vi anmälda till sprinten, en 10 km långt race, som i folkmun kan kallas en folkfest med 53.000 löpare med live-musik, elviskostymer, öl, bacon, marchmallows, läskedrycker och rutchkanor längs loppet. Till råga på detta fotograferas löparna längs hela vägen kontinuerligt och folk springer i mängder av kostymer och former: jonglörer, bananer, Elvis, Obama, jokrar med mera... Jag och Julie var utklädda till Hawaii-bor i kjol och blommor runt halsen.

Rejset var skitkul och jag och Julie var inte tränade för fem öre. Vi promenerade två gånger och mina resultat kan ni se här (automatiskt inhämtat från chipet på min sko - är inte det ballt?!). De sista 700 metrarna stötte jag på en svensk som jag talade lite med. Alltid lite roligt.

Igår (tisdags) cyklade vi in till Boulder city och letade efter en windstopper och vandrarkängor till mig. Min svarta windstopper försvann spårlöst under mina sista två veckor i Chapel Hill och mina skräpkängor av Hanwag höll i lite mer än ett år (ordentligt utslitna i hälarna). Jag fann ingenting och dödströtta, trots Julies sömn på en bänk i skoavdelningen, cyklade vi hem i regn. Till lunch mötte vi upp med vår gemensamma vän Habib, vår lärare i afrikanska trumkursen vi tog tidigare under vårterminen. En mycket trevlig och intressant grabb som jag absolut vill hålla kontakt med.

Idag for jag och Julie till ett nytt ställe och jag fann äntligen en röd, tunn, regntät windstopper som andas. Kängor testade jag och kaaanske kan har något på tråden, men det är inget som är supernödvändigt. Vi har också tagit en två timmars promenad i en vacker park i stadens utkant.

Eldorado Springs.

Eldorado Springs #2.

Såhär i kvällningen i Boulder så är hela familjen hemma. Vi dricker grönt te och har alla varit involverade i Diana läxa att bygga en anordning som gör att ägget inte går sönder när man släpper det från hög höjd. Anordningen är klar och nu ska vi alla titta på 'So you think you can Dance', en tävling mellan solodansare på TV. Middag blir nog efteråt, och sedan hoppas jag att vi kan planera vår tur ner till Grand Canyon och tillbaks (ett senare blogginlägg).

Julie tar en tupplur i skoaffären.

Matinlägg

Att lastbilschaufförer inte är feta är för mig en gåta. Kanske får en större (amerikansk) mage inte plats bakom ratten och på sätt krävs bantade mål? Eller är det helt enkelt så att de tränar eller äter hälsosamt...? Heh, tror det ej.

Jag har sagt det i ett tidigare blogginlägg - vill man bli fet i detta land så är det inga bullar. Både Julie och jag har försökt att hålla oss undan från snabbmatsrestauranterna under vår trip än så länge och vi har lyckats mycker väl. Den enda gången vi riktigt ville ha snabbmat (frukost på Hardee's, nämndes i slutet av förra blogginlägget) så var Hardee's stängt för frukost.

När vi lämnade Asheville så fyllde vi upp bilen med mat av olika sorter, mestadels bröd och tunna kex. I Missouri, en mycket platt stat som vi passerade igenom mest utan att blinka, köpte vi färsk frukt och jordgubbar längs vägen och detta satte standarden för vår resemat.

Hardee's-frukosten fick vi ju inte men en biltur till Walmart några hundra meter därifrån gav oss tillfälle att investera i bagels (smörgåsar) och pålägg för hela Kansas-genomkörningen. Julie tog även tillfälle att ropa ut mitt namn i Walmart-affären för att hon tyckte det var kul - vi tror att vi gjorde de tre tanternas dag då de kastade sig över oss med frågor om mitt namn och varifrån vi kom och vart vi skulle. Det händer nog inte så mycket i Missouri/plattlandet.

Kansas

Plattland, majs, majs, majs, majs, silos, majs, åskväder, majs, mer plattland, starka vindar, kossor, kossor, kossor, kossor, kossor, kossor, kossor, "Auto Racing Museum"-skylt, majs, majs, majs, majs, majs, McDonalds, Subway, Hardee's, kossor, kossor, kossor, tornadovarning, vind, silos, åskväder och SPÖ(!)regn, kvarnar, "The World's Biggest Prairie Dog"-skylt, kossor, kossor, tornadovarning, kossor, kossor, majs, kossor, kossor, vind, kvarnar, kossor, silos, vete, vete, kor, vete...

Arrow Rock

Onsdagens bilfärd var en lång tur som slutade strax öster om Kansas City. Som tur var överraskades vi av Stålmannens födelseort på vägen (se föregående blogginlägg).


View Larger Map

Som ni kan gissa av tidigare blogginlägg så lämnade vi Nashville rätt tidigt på morgonen. Målet var att komma långt under onsdagen och i själva verket körde vi nästan hela dagen pressandes musik, bagels med gurka och svenskalektioner. Många stopp blev det alltså inte av. Vädret under hela dagens körning var perfekt och få var stunderna när trafiken var obehaglig. Julie har dessutom redan växt i sin bilkörning och med mina hökögon varnande för trafikbesvär är vi en stark duo på vägen.

Målet var att nå Kansas innan kvällningen och Julies moster (också) Julie från Colorado tipsade om en camping på vägen som vi insåg att var tight att hinna till innan de stängde för natten. Istället siktade vi in oss på den 'historiska' platsen Arrow Rock som hade en camping som Julie spanat in på nätet några dagar tidigare.

Vi anlände klockan 7 på kvällen en en oerhört vacker solnedgång. Campingen bestod av gröna ängar av gräs och mycket spejs (utrymme på svenska) och var nästintill tom. Hungriga som vi var så promenerade vi några tältplatser upp och hälsade på den 60-åriga motorcyklisten som körde runt staterna igenom i en månad årligen. Ensamvargar syns inte utanpå, men efter att ha frågat var vi kunde hitta något att äta, pratade han på i en halvtimme om allt från sina 5 motorcyklar och sina motorcykelgäng, GPSer, offroad-turer etc. Vrålhungriga så började vi tillslut promenera bort och sa i förbifarten att vi nu var enormt hungriga och behövde gå. Han fortsatte prata, men då var vi redan halvvägs vid bilen. En trevlig stackare var han.

...och justja, närmaste matställe låg 20 minuter från campingen - längsta avståndet till snabbmat under hela min tid i USA!

Camping är lätt det billigaste, säkra, resealternativet när man reser i USA. Även om man _kan_ sätta upp ett tält varsomhelst så ska man i detta privatiserade land vara ytterst försiktig med det då det finns fler vapen än vuxna i cirkulation och vapen används för att 'försvara sitt land' (se filmen 'Bowling for Columbine' för en tankeställare). En natt på 'Arrow Rock' i tält, utan el, kostade oss nio dollar, ungefär 55 kronor i dagens valuta. Alltså lite under trettio kronor per skalle. Inte illa och lätt värt det. Dessutom var, trots den tomma campingen, toaletterna osedvanligt rena med varmvatten och dusch. En het (heh) rekommendation, alltså.

Natten var regnig och åskig men Julies familjs tält är en av de bästa jag sovit i. Inte en droppe rann in och lite småtrötta bilade vi vidare vid niotiden igår (torsdags) morgon.

Metropolis - stålmannens hemstad

Vad händer om man följer småskyltarna som säger "Giant Superman Statue" från bensinplatsen efter ha kört i nån timme västerut in i Illinois? Jo! Man kommer efter 20 minuter från motorvägen till stålmannens hemstad - en vanligtvis tom stad som årligen blommar upp under en helhelg då stålmän och serietidningsfantaster från hela världen samlas längs stadens centrala gata! Vad händer resten av året? Jens och Julie rapporterar direkt från spökstaden Metropolis.

Klockan är ungefär 1 på eftermiddagen och vårt vrålåk till Honda rullar upp till Metropolis gråa rådhus. Framför den dystra byggnaden står en cirka 6 meter hög staty av Superman, eller Stålmannen som han heter på svenska. Stålmannen som uppenbarligen invånarna i Metropolis prisar som en gud är nymålad och står med händerna i sidorna och spänner sig. Stålblicken som får varje bov i staden att springa så långt ögat når är riktad ner längs huvudgatan och kaaanske så inger han även trygghet hos lokalinvånarna. Om det överhuvudtagen finns krimilalitet här, det vill säga.

Om inte Metropolis hade råkat vara stålmannens födelseort i serietidningarna så kan man undra varför någon skulle sätta sin fot på platsen. Den enda människa vi möter under vårt strosande längs den sovande och torra huvudgatan är en linkande man som stannar upp och försöker förklara för oss hur metropolisk Metropolis egentligen är; bland annat om den årliga Stålmansfestivalen och ber oss besöka dess hemsida. Festivalen, som tydligen besöks av många hundra människor iklädda de välkända röda kallingarna från vida världen, fyller upp hela huvudgatan och pågår under en helhelg. Celebriteter såsom skådespelerskan till Lois Lane bjuds in och brukar dyka upp. Dystert.

Vår enda vän i Metropolis berättar också om ett historiskt fort i stadens utkant, men även om hur han gärna hade velat äga den gamla stålmansstatyn:
- Var försvann den? Jag slår vad om att polisen tog den! hävdar han.
Den nya statyn, som byggde för några år sedan, är mycket snyggare hävdar han och skrämmer tydligen inte längre kvinnor och barn. Den är dessutom gjord i prima brons - viktigt vetande!

När 'Giant Superman Statue' väl är betraktad, fotona tagna och bönen som är uppsatt vid dess sida (av den lokala kyrkan) är läst är man givetvis inte klar. Kulturnavet Metropolis har som många andra höjdarplatser i världen även ett 'Superman Museum', två fantastiska 'Superman Shops' och varför inte besöka 'Kryptonite Tatoo' när man ändå är på plats?! Museum lät vi förbli obesökt (stängt) men traskade glatt in i shopen där både kryptonit, dockor, DVDs och serietidningar kunde införskaffas. Någon stålmanstatuering blev det inte av.

Efter en timmes strosande i Metropolisstadens hetta lämnade vi Stålmannens hemstad bakom oss och rullade vidare västerut. Hade vi kunnat flyga hade ju såklart varit bättre.

...och nej...han hade inte rostiga kalsonger. Än.

Nashville - gröna kullar, kinesisk bluegrass & trist släkt

Änteligen efter två dagars förskjutning lämnade jag och Julie Asheville i tisdags för vår roadtrip västerut! Första dagstrippen, en kortare på fyra timmar, gick till Nashville - countrymusikens hemstad där vi lyssnade på Kinesiskinfluerad bluegrass och hälsade på hennes (en gång roliga, men nu) stentrista kusin..

För några veckor sedan investerade Julies morsa Mary i en ny bil till Julies syrra Cindy. En (het, heh) silvrig Honda Accord. Hon (Mary) föreslog i förra veckan att vi istället för Julies fräsiga Toyota Camery kunde ta denna bil. Ett bra erbjudande som vi övervägde under två testrundor i deras kvarter i vardera bil. Kvalitetstesterna som vi utförde var: Stereocheck med Peps Persson, 'seat comfortability', 'smell check'... Vi noterade också att den nya bilen hade fyra navkapslar istället för tre och tackade därmed ja till erbjudandet. Såhär i efterhand så har vi insett att vi missade: cruise control test, luftkonditioneringstest, luft i däcken-test, ljustest, framrutetorkare-/regntest... Tack och lov har allt fungerat finfint förutom vindrutetorkarna som jag försöker övertyga Julie behöver investeras i nya.

För att komplettera mina och Julies kvalitetstester på den nya bilen så körde vi den också till en verkstad på lördagen och lät dem gå över saker och ting. Efter en dagstur så tyckte Mary att bilens motor luktade lite bränt så vi tog henne ytterliggare en gång till verkstad där de dubbelcheckade oljefilter med mera. Lukten var lite utspilld olja över motorn. Den sistnämnda verkstadsvisiten var anledningen till att saker och ting blev försenat ett par dagar; vi hade planerat att fara söndagen men for en tisdag. Men bråttom har vi ju inte så 'no big deal'.

Ett förtydligande: Med att 'köra bil' och 'vi' så har jag ju inte ett körkort. Jag kör alltså inte utan ser mig själv lite som en 'aktiv wingman' som matar förerskan med Thin Wheat-crackers, riskakor i smakerna äpple/kanel och kola, vatten, tomater, gurka, bagels. Som wingman är jag även den som står för musikspelandet av de över tio CD-skivor jag har bränt för vårt ändamål. Jag bistår även förerskan i den ädla konsten av svenskt uttal när hon lyssnar på "Learn Swedish"-CD-skivor i timtal. Allt för att resan ska bli så behaglig som möjligt, helt enkelt.

View Larger Map

Bilfärden till Nashville, Tennessee, gick genom Appallacherna. I själva verket lämnade vi aldrig riktigt bergen helt, även om bergen i det sista mer övergick till små kullar. 'The Smoky Mountains', det lokala namnet på bergen vi passerade, är oerhört gröna och vackra under den här årstiden. Som allra vackrast var det när vi passerade 'The Smoky Mountains National Park' där bergen likt gröna torn vakade över oss där motorvägen slingrade sig fram i dalgången. Tidvis var Julie lite smånervös över de bautastora SUV:s och lastbilar som hittills har lastat både hela pool:ar, fetingmotorbåtar, hela hus och kranar. Inte alltid vad man vill passera i ringlande dalgångar, även om amerikanska vägar är lika breda som långa.

Vårt mål i Nashville var Julies kusin Jacob; en 25-årig doktorand inom medicin som spikade sitt SAT-test (liknande högskoleprovet) och med detta geniförklarades av Julie. Jacob beskrevs av Julie som en lekfull kille som inte skyllde att gå sin egna väg. De hade inte setts på fyra år då, till Julies förvåning, Jacob gifte sig med sin fru Elisabeth. Giftermålet har under de senaste åren resulterat i 2 söta töser - Claire och Caroline.

Men vårt besök var inte riktigt vad vi väntat. När Julie är upphetsad över något så är hon _upphetsad_ - ansiktet ler och skrattar och hon hoppar upp och ner och hit och dit. Det bet på mig och jag var mycket nyfiken över denna lekfulla kusin. Men efter fyra år med en hårt hållande hustru sätter sina spår. Det var alltså inte riktigt så mycket Jacob som hans fru som var problemet. Hon var enligt oss ärligt talat ett dominant ego som mest vara intresserad av att höra sin egen röst och tala om sig själv. Ständigt uppassad av sin man. Den trevligaste tid vi hade hos familjen var vår sista halvtimme på morgonen när frun lämnade en av ungarna på skolan. Då dök den gamle Jacob upp, den nyfikne, alternativa karl som inte har en mobiltelefon och som vill diskutera vad som händer i världen.

Att gifta sig tidigt ligger i kulturen här som tidigare blogginlägg har sagt. Julie, som är 20 år, har redan fått pikar från vänner i bergen som redan gift sig. Galet tycker hon, och får medhåll av mig. Elisabeth och Jacob är redan i nästa stadium och letar nu ett hus som de kan bo i under resten av sitt liv (även pensionerade och döende liv) i Nashville. Stabilt som fan.

MEN vår visit i Nashville fick trots vår lilla värdbesvikelse en trevlig överaskning. Jacob & Elisabeths polare Laura erbjöd att ta ut oss till en riktig bluegrassbar och Elisabeth hängde på. En missavläsning på barens hemsida resulterade att vi istället hamnade på ett releasepartaj för 'Abigail Washburn' - en 'kinesiskinspirerad bluegrasskvartett' bestående av två banjospelare (bl.a. Bella Fleck), en cellospelade och en violinist. Sånger var både på kinesiska och engelska. Det mesta vad rätt långrandigt, men kvällen hade sina ljusa stunder då lite mer klassisk bluegrass tidvis dök upp.

Vi lämnade Nashville tidigt och snabbt mot väster, Boulder, Colorado. Glada över att ha fått se en av få amerikanska rondeller och ha lyssnat på extremt alternativ bluegrass. Tacksamma är vi också över att ha fått låna luftmadrass, en veranda över en natt och fått tips av Elisabeth att istället stanna hos en annan av Julies släktingar på hemvägen.

Detta blogginlägg postades från en rastplats på gränsen mellan Kansas och Colorado (med gratis trådlöst internet ute i INGENSTANS!!!). På grund av dåligt batteri och brist på tid postar jag bilder till detta inlägg senare. Allt är och går väl och fler blogginlägg är på G. Puss och kram! /J

Asheville, hippies och vacker natur

En säckpipespelare och hans flömjtspelande son deltar i Asheville trumcirkel. Trumcirkeln är öppen för alla att komma och spela och dansa - en ren folkfest! Varje fredag från klockan 17-23 i centrala Asheville.

Asheville, Asheville...Julie's hemort från dit ryktena har kommit före mig. Nu är jag här och rapporterar.


Visa större karta

Jag befinner mig alltså i Asheville och skriver detta blogginlägg. Jag anlände i onsdags efter en fyra timmars bilfärd västerut från Chapel Hill. Föraren var Julie och bilen hennes var packat med min, en gång lättviktiga packning som numera växt till sig lite, men också av Julies pick och pack. En trevlig bilfärd som piffades till av de 10 CD-skivor som jag brände under en hel eftermiddag innan vi for med bland annat Smashing Pumpkins, Peps Persson, Timbuktu, Anna Ternheim, José Gonzalez, Paul Simon, Feist, Simon and Garfunkel...

Asheville ligger i Blue Ridge-bergen som ligger i Appalacherna. Staden är känd för att vara en kulturhåla med många hippies. Jag ifrågasatte termen 'Hippie' men har efter en dagsvisit till staden i fredags kommit att godta beskrivningen; Stadens enda bokaffärs naturvetenskapsavdelning är minimal medan böcker om ayurveda, aromaterapi, lycka, psykologi, mystik och österländsk religion med mera kryllar. Det finns affärer som säljer allt vad cannabis heter förutom själva substansen i sig själv (bongs, se bild till vänster). Klädesaffärer á-la Indiska Kompaniet finns runt varje hörn och varje fredag hålls en enorm trumcirkel i stadens centrum (mer om det senare)! Fett!

Jag gillar Asheville. Folk är öppna och staden är rik på kultur. Folk känns genuint trevliga och öppna och det är en mysig stad belägen uppe i bergen med en vacker utsikt åt alla håll. Sen får staden ju bonuspoäng för sina trummor och live musik, såklart!

Rör man sig utanför Asheville växer konservativometern. Jag fascineras alltid över hur människor här så starkt identifiterar sig med sina kyrkor. Ordet 'community' kan vara det mest amerikanska ordet som finns - ett ord som jag tycker saknar motsvarighet i det mindre individualistiska Sverige. När Julie talar om sina vänner nämner hon deras kyrka. Det finns även en svart kyrka, den baptististiska, som vi funderade på att besöka idag. Besöket blev tyvärr inte av.

Vi bor hos Julies mamma i deras medelstora fina hus i ett relativt trist men pitoreskt kvarter (bild till höger på Julie och Greg barfotastrosande i deras kvarter) strax utanför Asheville. För de som har spelat Paper Boy på Sega Mega Drive för många år sedan kan jag intyga att kvarteret inte är mycket olikt. Även om de känner grannarna bredvid så talar man inte mycket med varandra. I själva verket är flickan på andra sidan gatan förbjuden att leka med the Jacobsons. Lite längre ner på gatan bor en av Julies bästa kompisar Savannah, som vi har spenderat en del tid med. En starkt religiös, med en mycket konservativ dominant far som Julie familj tycker riktigt illa om. De har mitt medhåll. Savannah är mycket trevlig, precis som resten av sin familj mycket musikalisk och ställer djupa frågor utan att riktigt lyssna på svaret.

Julies familj, som jag träffade under examenstider i Chapel Hill består av Cindy, Greg, Julie och Chris samt mamman Mary. Mary har sedan tio år tillbaka varit en ensamstående förälder. Då, i mörka tider, kastades deras våldsamma och manipulativa far ut ur deras hushåll med buller och bång. Idag dejtar Mary en ny karl, Steve.

Jens deltar i trumcirkel i Asheville! Foto: Julie

Jag tidigare den trumcirkel som är i centrala Asheville varje fredag. Då jag själv har försökt att starta en i Lund under en längre tid var jag mycket ivrig i att få delta i cirkeln. Trots småregn och kalla vindar så dök ungefär 10 trummare upp och jag fick spela i två timmar med alla dessa lustigkurrar. En riktig folkfest var det! Det fanns damer i 70-årsåldern, en säckpipespelare med sin 5 åriga son (båda i kilt), afroamerikaner, punkare, hemlösa, sydamerikaner, vuxna och barn (till och med svampar!) och native americans. Kanske 40 personer stod runtomkring och klappade händer, dansade och sjöng. Allt tiden gick var det människor som hoppade in i cirkeln och folk som gick hem. Den officiella tiden då polisen bröt upp cirkeln var klockan elva på kvällen. Jag är ivrig att få spela ytterliggare en gång i cirkeln och kanske kan jag få det tillfället när vi kör tillbaka från Colorado i slutet av juni! Hoppas! Trumcirkeln var fredagens stora händelse, även om den avslutades med ett pizzeriabesök tillsammans med Julie och Savannah.

En "Snatch Turtle" som kryp fram över vår stig - de kan bitas!

Igår bestämde jag och Julie oss för att fara till en av många nationalparker här i närheten. Parken var "Dupont State Forest" och vi promenerade hela eftermiddagen längs med älven som kom uppifrån bergen. Många vackra både inre- och kamerabilder fick vi. Högt upp hittade vi också en liten skyddad sjö där vi fick möjlighet att ta ett dopp näck - aldrig fel!

Julie har hittat en pinne vid Dupont High Falls. - "Good work, Julie!"

Jag och Julie har planerat att lämna Asheville imorgon (måndag) mot nya äventyr då vi kommer att bila till Colorado. Google Maps säger att det kommer ta oss totalt 22 timmar i bilen innan vi når Boulder. Planerna på var vi kommer att stanna är rätt vaga, men vi hoppas att guideboken ska ge oss många ledtrådar efter vår studiesession ikväll. Om ni har några tips så kan ju alltid lämna dem som kommentarer på detta blogginlägg!

Mina sista dagar i Chapel Hill och

För några dagar sedan så damp det ner en kommentar i mitt senaste blogginlägg. Min kusin Niclas pepåkade hur lite jag har bloggat på sistone, och med rätta! Men jag har haft mina anledningar:

Min sista tid i skolan var mycket hektisk. Att studera graduatekurser i USA, som jag har gjort denna termin, är mycket olikt studierna jag har fått känna av i Sverige. Ingendera av mina kurser har krävts särskilt mycket vad gäller läxor - i princip alla läxor har gått relativt smärtfritt att göra under kort tid - men varje kurs har haft ett mycket stort tungt projekt att lämna in i slutet av terminen. För första gången någonsin så var jag faktiskt tidigt ute med att börja på mina projekt - hela påsklovet (spring break) satt jag hemma i lägenheten och knackade Matlabkod för få mitt ansiktsigenkänningsprogram att fungera snabbt och smidigt. Medveten om att kusin Peder skulle komma över under den kommande veckan arbetade jag på hårt, men kände inte att jag kom någonvart. Jag grävde ner mig riktigt ordentligt i projektet och arbetade in i sista minuten med att få ett bra resultat. Trots ett par möten med min professor så gick projektets fortskridande mycket sakta. Såhär i efterhand så stod jag i konflikt att göra någonting ordentligt eller slarvligt, som kanske skulle kunna fungera. Jag valde att göra ordentligt. Bummer.

Trots att jag arbetade länge och väl och inte fick några särskilt bra resultat med detta projekt så fick jag ett helsjysst betyg. Professorn förstod hur mycket tid jag hade lagt ner tack och lov, men jag hade dragit ner ordentligt på mitt andra projekt - och bunkrat upp mig i hemmet i mer än en månad utan att träffa människor i någon större mån.

Parallellt med skolans stress så fick jag för nu en och en halv månad sedan en svulst i magen. Jag var öm och hade något som liknade en knuta strax ovanför naveln - något som jag under några dar kände av redan i december, men som 'försvann' efter några dar. Under ett läkarbesök på UNC Student Health förklarade två läkare för mig att de inte kunde konstatera vad det var (och ej heller säga med sannolikhet om det kunde vara en tumör eller annat läskigt). De misstänkte en svullen lymfkörtel, ett tecken på en inflammation i magtrakterna? Vad än det var så känns det som om man har (ytterliggare) en klump i magen när läkare förklarar sådant för en. Det är ingenting som man vill höra när man studerar utomlands och är långt ifrån sina nära och kära.

...resultatet? Efter att ha konstaterat att 'en annan' lymfkörtel hade växt till sig i ljumsken på mig, en ultraljudsundersökning av magen, ett blodprov och ett möte med en kirurg kunde det konstateras att vad jag hade var en liten oftarlig fettsvulst som genom ett enkelt ingrepp kan opereras bort när jag kommer till Sverige. Tack och lov.

...men magproblem är inte det enda jag har haft för mig hos den amerikanska sjukvården. För nu två veckor sedan fick jag änteligen mina permanenta tänder. Efter 3-4 månader med halva framtänder och tre veckor med lösa löständer känns det mycket ovanligt att kunna tugga igen. Jag förväntar fortfarande att någon av tänderna ska trilla av och känner efter jämnt och ständigt. Det tar sin lilla tid innan man börjar tro på sin tänder igen.

Av medicinska skäl bad jag därför min andra professor om lov att skjuta upp min inlämning av det sistnämnda projektet - en metasökmaskin. Tack och lov gick det vägen.

Efter att min sista dag här på UNC slutade har jag lagt skola bakom mig. Jag har behövt det efter all stress. Några dagar efter skolans slut gick jag och Julie till en helkul Stash Bash (mustaschfest) och några dagar sedan for alla europeiska utbytesstudenter med vänner till North Carolinas strand och hade en underbar dag i och ur Atlantvattnet.

Dagarna därefter packade jag ihop mina grejor i min lägenhet och flyttade över till Julie, halvt om halvt i startgroparna redo att fara västerut på vår roadtrip. Mycket var osäkert dagarna innan avfart från Chapel Hill då jag så sent som dagen innan jag for till Asheville fick reda på att min mage var okej.

Det får vara allt för den här gången - jag skriver mer sen!

Sommar- och höstplaner

Om jag inte minns helt fel så slutar min skola kring den 7:e maj och då blir det resa till och med den 2:a juli då jag flyger till Köpenhamn.

Förmodligen egentligen tidigare än så då jag inte har några tentor alls utan endast två stora projekt - något som jag ojar mig mycket över då det stressar på rejält.

View Larger Map

Under min lediga tid i USA så har jag och Julie lite lösa planer och alla baseras på att vi ska bila till Colorado härifrån och hänga hos hennes tuffa hippiemoster. Julie tar examen den 11:e maj och sedan blir det några dagar i hennes hemstad Asheville, North Carolina, innan vi far. I Colorado räknar vi med många utflykter och förhoppningsvis lite vandring i bergen.

Vi kommer också såklart att bli tvungna att bila tillbaka, då Julie flyger till Argentina och jag till Köpenhamn båda från Raleigh-Durham flugplatsen i North Carolina.

Efter hemkomst den 2:e juli så har jag med 95% sannolikhet ett sommarjobb i Kungsbacka. Anställningen är ett programmeringsjobb och kan förmodligen göras på distans även om jag har planer på att bo hos min väninna Clara 10 minuter från Kungsbacka under några veckor (föräldrafritt - då får man ju slå till :-) ). Jag har planerat att jobba med det tills att skolan börjar.

Under min höst så är det examensarbete som väntas. Jag vet inte var men jag har skickat ut ett par förfrågningar. Jag kan även tänka mig att stanna på samma företag som sommarjobbet om de har någonting intressant att erbjuda, vilket kan vara fallet. Jag har tre kurser efter mig på civilingenjörsutbildningen därefter innan jag kan ta ut min examen.

Valutakurs på dollarn

Bild tagen från http://www.exchange-rates.org.

Om ni har följt den världsliga ekonomin så har den amerikanska dollarn sjunkit ända sedan jag kom till detta land. Här ges en liten kommentar till alla utbytesstudenter.

När jag anlände till USA så var en dollarn ungefär värd 6.89 SEK och idag är den värd strax under 6 SEK. Det är en stor skillnad och ledde bland annat till att många europeer i julas for över till New York (bland annat min familj och släkt) för att julhandla. Då den amerikanska dollarn länge har ansetts vara den mest stabila världvalutan så skakar också en instabil dollar många bankers grundvalar, inte bara amerikanska.

Jag skulle vilja nämna hur valutaförändringen har berört mig och vad jag rekommenderar andra utbytesstudenter at göra; När jag flyttade hit så visade det sig tidigt att det var speciella regler från SEB som gällde för mig om jag skulle som jag behövde läsa och acceptera för att få att skriva mig här och ha mina pengar hos dom. Jag slogs av att jag en gång fick höra en lundakamrat berätta för mig att det största problemet med svenska bankkunder var att de aldrig bytte bank och bestämde mig i detta skede att jag kunde kasta SE-banken i sjön och skickade dagen efter alla mina pengar till USA. Dumt. Under förra terminen så var jag oturligt dum nog att skicka över alla mina pengar tidigt och två dagar innan far min per mail rekommenderade mig att hålla pengarna i Sverige så länge som möjligt.

Det är lätt att vara efterklok. Klumpsumman på 50 000 från CSN blir lätt mer pengar när dollarn sjunker så mycket som den faktiskt har gjort.

Under denna termin så har jag lärt mig min läxa och väntade till förra veckan med att skicka över pengarna till mitt amerikanska kontot. Av denna anledning hade jag $15 på kontot under tiden som min kusin Peder hälsade på (senare blogginlägg), men det löste sig. Genom att ha väntat med att skicka över mina pengar hit har jag nu cirka $780 mer på mitt amerikanska konto än om jag skickat över pengarna i början av januari. Najs!

Slutsatsen till alla utbytesstudenter är kort och gott att tänka efter lite om den allmänna ekonomin gissar att valutan för studieorten ska gå ner innan man skickar över pengar (förutsatt att man har konto i landet, vilket kan rekommenderas då uttag på utlandsort ofta kostar pengar). Planering av när man ska skicka över pengar är mer relevant än man tror, speciellt när man får en såpass stor klumpsumma från CSN och det kanske inte lönar sig att skicka över pengar i omgångar på grund av transaktionskostnader (~150 SEK/transaktion i mitt fall).

Uppdatering: ...och så var de bara en...

Den 31:a januari så skrev jag om min nya spännande lägenhetspolare Charlston. En mycket spännande person som fyllde mitt tidigare tysta liv i Ram Village med marijuana dofter, hiphop-musik/vibrerande väggar dygnet runt, ett tjugotal "vänner" och ständigt påslagna apparater och lampor. Helt enkelt en karl som man i så lite kallar 'mysig'.

Trött på strul med folk jag bor i ignorerade jag det mesta och på något magiskt sätt så lyssnade Charston på mig de gånger jag bad honom sänka basen på subwoofern eller stänga sin dörr. Rökningen lät jag fortgå.

Men jag var nog den enda som ignorerade hans små hyss. Att Ram Village är ett hus konstruerat av gipsväggar och ljudvänliga ventilationstrummor är ett faktum och detta skapade bålgetingar både över, under och framförallt bredvid vår lägenhet.

När bålgetingar blir arga så springer de till drottningen, och drottning på min våning är min RA (Resident Advisor, sv: Korridorvakt, typ). Fram och tillbaka fick hon springa och knacka på på vår lägenhet för att klaga på att Charlstons volym var överhög. Men vissa människor lär sig aldrig.

Det var ju inget tvivel om att en handduk under vår ytterdörr tillsammans med en vädrande RA-sniff en vecka in i februari tillslut avslöjade rökning i lägenheten. Besök av RA hjälpte inte. Ej heller det besök av en polis (som jag mötte ensam i vår lägenhet när jag kom hem en dag), som sökte igenom hans rum. I själva verket bestämde sig Charlston för att ha fest och röka järnet redan första kvällen efter polisbesöket.

En vecka senare får jag besök av vår 'community director', dvs. husförman/värd. Det visar sig att det tredje rummet i lägenheten, som låsts av vår RA några dagar tidigare, har brutits upp. Listen är paj. När? Av vem? Möjligt under en fest. Jag berättar hur jag känner med situationen och att jag inte vill/orkar stöta mig med folk jag bor med.

Hiphop. Hiphop. Rök. Vårt vardagsrum flyttar in på Charlstons rum, mina toarullar börjar användas på hans toalett, killen knatar in i mitt rum när jag inte är där...

För två veckor sedan får Charston ett brev där det står att han blir utkickad från lägenheten. Efter att ha ignorerat två möten med vår 'community director' så har hon fått nog med honom. Givetvis skiter killen i att packa sina saker och blir klockan 12 dagen efter utkastad och får låset till sitt rum utbytt. Det elektroniska låset till vår lägenhet blockerar hans nyckel och jag uppmanas att ringa 'Public Safety' (skolpolisen) om grabben dyker upp.

Nu är det ju inte så att han var ond eller taskig mot mig, nej i själva verket ville han ta mig på både basketmatchet och NHL-matcher. Men i stora drag måste han antingen vara extremt blåst eller i annat fall otroligt lite respektfull. Det sägs att han blev utkastad från campus för två år sedan och avstängd från (amerikanska) fotbollslaget efter att ha ertappats röka gräs, och när jag nu ser tillbaka på det förvånar det mig inte alls.

Hursom, efter att ha ignorerat ett tredje möte med vår värd, då han skulle få tillgång till sina saker, så kom i morse flyttgubbar och tömde vår/min lägenhet på hans prylar. Hämtar han inte ut dessa inom 30 dagar så slängs/säljs de. Sägs det.

Charlston, Charston...vad tänker du med? Har du problem med auktoriteter? Är du rik och bortskämd och klarar dig utan allt i ditt rum? Säg mig, behöver du inte dina kläder?

Jag trivs i min nya (nudist)lägenhet.

Manhattan och Chicagobilder

Kära läsare,

Jag har nu änteligen klurat ut hur jag kan referera till mina bilder som jag har laddat upp på den digitala mötesplattformen Facebook utan att på något sätt kräva att ni registrerar er och joxar!

Nedan finner ni länkar till en massa vackra (och en del mindre vackra) bilder från min tid här i USA:

• Scenic Chicago (January 9)
• Chicago and The People (January 9)
• Manhattan part 2 (January 7)
• Manhattan part 1 (January 7)
• Christmas in Connecticut (January 7)
  
• Washington DC (Oktober 24, 2007)
• Late Night with Roy (Oktober 24, 2007)
• American Food (September 5, 2007)
  
• First Football Game (September 2, 2007)

Trevlig tittning!

Jens

Spanskt i Connecticut (forts.)

KULTUR?
Är tomhet och kultur att två timmar sitta leende och oförstående med en grupp glatt berusade latinamerikaner som sjunger falskt till gitarr?

Jahapp, nu har jag varit här i några dagar och här har man det bra. Jag är lika bortskämd som Dan och hans bröder. Vi har varit och julshoppat i två dagar och jag har fått se dessa små idylliska småstäder/byar med gator som till skillnad från North Carolina är privatägda butiker och inga enorma shopping malls. Mycket köpt har det då inte blivit av då jag det mesta planeras att köpas under mellandagarna, men jag bör ta mig i kragen och finna någonting fint att ge åt Dans föräldrar.

Jag har fått gallant tillfälle att få inblick i en, enligt mig, amerikansk undre överklassfamilj. Inte nog med att min mentor är en frat-pojke. Han största mål är i princip att bli rik och på något sätt så lyser det igenom mest Dan men ibland lite genom hans familj att det är status att ha pengar. Dans mål är att bli börsmäklare. Så småningom i sitt eget företag. Han är en reko kille, men jag är inte så förtjust i hur han ser ner på icke-akademiker (elitism) - något som samtidigt inte är föga förvånande när man har växt upp i dessa rika kvarter med endast en svart student i high school.

Igår kväll var familjen och jag inbjudna till julefest och senare jag och Dan till en privatfest av Dans chilenska vän, Giermo.

Julfesten bestod av halva Broadway (överdrift) och vi gick runt hela kvarteret och sjöng julsånger. Satan vad dessa broadwaymänniskor kan sjunga! Efteråt var det lite snack men vi fick begränsa oss då vi till nästa fest vi var på väg till hade med oss lassagne för tjugo personer. Lassagne för 20 personer är jävligt mycket lassagne. Tro mig.

Privatfesten vi hamnade på visade sig vara en spansktalande tequilafylld fest med både salsa och merengue. Mycket annorlunda, inte bara för att allt var så spanskt, utan också för att platsen för festen var ett supertomt hus då värden var fastighetsmäklare! Kvällen slutade med allsång (mest) på spanska framför brasan. När alla spanska sånger var över så lyckades jag göra reklam för Lars Winnerbäck så mycket att jag idag tror har givit honom 2 nya fans från sydamerika. Kul!

Sömn har vi inatt fått i något av det värsta rikemanshus jag har sett där Dan vaktar ett par hundar. Prylar i massor och fina märken av allt, men så är han tydligen en av de mest välrenommerade börsmäklarna i USA. Vi lär sova där inatt igen.

I övrigt så har denna dag varit ganska seg och vi håller på att planera avgång för ett andra biobesök (häromdagen såg vi I Am Legend - rekommenderas inte). För tillfället lutar det åt
den nya Johnny Depp-filmen.