Mina sista dagar i Chapel Hill och

För några dagar sedan så damp det ner en kommentar i mitt senaste blogginlägg. Min kusin Niclas pepåkade hur lite jag har bloggat på sistone, och med rätta! Men jag har haft mina anledningar:

Min sista tid i skolan var mycket hektisk. Att studera graduatekurser i USA, som jag har gjort denna termin, är mycket olikt studierna jag har fått känna av i Sverige. Ingendera av mina kurser har krävts särskilt mycket vad gäller läxor - i princip alla läxor har gått relativt smärtfritt att göra under kort tid - men varje kurs har haft ett mycket stort tungt projekt att lämna in i slutet av terminen. För första gången någonsin så var jag faktiskt tidigt ute med att börja på mina projekt - hela påsklovet (spring break) satt jag hemma i lägenheten och knackade Matlabkod för få mitt ansiktsigenkänningsprogram att fungera snabbt och smidigt. Medveten om att kusin Peder skulle komma över under den kommande veckan arbetade jag på hårt, men kände inte att jag kom någonvart. Jag grävde ner mig riktigt ordentligt i projektet och arbetade in i sista minuten med att få ett bra resultat. Trots ett par möten med min professor så gick projektets fortskridande mycket sakta. Såhär i efterhand så stod jag i konflikt att göra någonting ordentligt eller slarvligt, som kanske skulle kunna fungera. Jag valde att göra ordentligt. Bummer.

Trots att jag arbetade länge och väl och inte fick några särskilt bra resultat med detta projekt så fick jag ett helsjysst betyg. Professorn förstod hur mycket tid jag hade lagt ner tack och lov, men jag hade dragit ner ordentligt på mitt andra projekt - och bunkrat upp mig i hemmet i mer än en månad utan att träffa människor i någon större mån.

Parallellt med skolans stress så fick jag för nu en och en halv månad sedan en svulst i magen. Jag var öm och hade något som liknade en knuta strax ovanför naveln - något som jag under några dar kände av redan i december, men som 'försvann' efter några dar. Under ett läkarbesök på UNC Student Health förklarade två läkare för mig att de inte kunde konstatera vad det var (och ej heller säga med sannolikhet om det kunde vara en tumör eller annat läskigt). De misstänkte en svullen lymfkörtel, ett tecken på en inflammation i magtrakterna? Vad än det var så känns det som om man har (ytterliggare) en klump i magen när läkare förklarar sådant för en. Det är ingenting som man vill höra när man studerar utomlands och är långt ifrån sina nära och kära.

...resultatet? Efter att ha konstaterat att 'en annan' lymfkörtel hade växt till sig i ljumsken på mig, en ultraljudsundersökning av magen, ett blodprov och ett möte med en kirurg kunde det konstateras att vad jag hade var en liten oftarlig fettsvulst som genom ett enkelt ingrepp kan opereras bort när jag kommer till Sverige. Tack och lov.

...men magproblem är inte det enda jag har haft för mig hos den amerikanska sjukvården. För nu två veckor sedan fick jag änteligen mina permanenta tänder. Efter 3-4 månader med halva framtänder och tre veckor med lösa löständer känns det mycket ovanligt att kunna tugga igen. Jag förväntar fortfarande att någon av tänderna ska trilla av och känner efter jämnt och ständigt. Det tar sin lilla tid innan man börjar tro på sin tänder igen.

Av medicinska skäl bad jag därför min andra professor om lov att skjuta upp min inlämning av det sistnämnda projektet - en metasökmaskin. Tack och lov gick det vägen.

Efter att min sista dag här på UNC slutade har jag lagt skola bakom mig. Jag har behövt det efter all stress. Några dagar efter skolans slut gick jag och Julie till en helkul Stash Bash (mustaschfest) och några dagar sedan for alla europeiska utbytesstudenter med vänner till North Carolinas strand och hade en underbar dag i och ur Atlantvattnet.

Dagarna därefter packade jag ihop mina grejor i min lägenhet och flyttade över till Julie, halvt om halvt i startgroparna redo att fara västerut på vår roadtrip. Mycket var osäkert dagarna innan avfart från Chapel Hill då jag så sent som dagen innan jag for till Asheville fick reda på att min mage var okej.

Det får vara allt för den här gången - jag skriver mer sen!