Colorado - Heja Sverige!

The Bolder Boulder Race.

Det sägs att träningsvärk brukar vara som värst tre dagar efter rörelse, och jag är inne på min andra dag sedan jag och Julie sprang Bolder Boulder i Boulder, Colorado och värken är outhärdlig. Men låt mig börja från början.

Under torsdagen den 22:e anlände jag och Julie bilandes från Missouri till Colorado. Däremellan ligger Kansas och om jag inte beskrev staten Kansas tydligt i mitt förra blogginlägg så är den lång, platt och tom. Kansas bemötte oss också med ett par riktigt ordentliga regnoväder (tornadovarning*) varav vi hade turen att köra i utkanten av det ena, tack och lov.

* Norr om Denver samma dag slog en tornado till...


På grund av Kansas enformig- och regnoväderhet firade vi när vi änteligen nådde Colorado. I stark blåst stannade vi bilen och försökte med hjälp av avancerad ingenjörskonst (mycket tejp och omplacering av bilen) ta en foto av oss framför den utslitna "Welcome to Colorado"-skylten samtidigt som de klassiska präriebuskarna kom rullande förbi oss.

Väl inne i Colorado så kör man sakta uppåt. Det är inte för inte inte som många människor känner lätta symtom av höjdsjuka när de väl anländer till Denver - The Mile High City. Vi drack mycket vatten och Julie var supertrött de första dagarna.

På torsdag kväll anlände vi tillslut till Julies morföräldrar. De bor i ett hus fyllt av böcker i alla vrår man tittar och jag fick privilegiet att möta både hennes blyga, än forskande, hjärnkirurg till morfar Harold och nyss höftopererad mormor Marian som ville visa oss hur stark och rörlig hon är genom att laga mat och passa upp. Mysiga morföräldrar med stora hjärtan. Vi sov en natt hos Harold och Marian under en långpromenad under fredagen stötte vi på en tam tätortsräv som betraktade oss lika mycket som vi betraktade den under en minut. Tyvärr var kameran i min väska...bummer. Centrala Denver har vi inte varit i och om vi far dit in så får det bli efter vår roadtrip ner till Grand Canyon.


Visa större karta

Moster Julie med familj tillsammans med morföräldrar.

Samma dag bilade vi över till Boulder (se ovan för kartposition) till Julies moster Julie (låt oss kalla henne 'moster Julie' för enkelhets skull) och hennes familj bestående av döttrarna Nicole (15 år) och Diana (~12 år) samt den spännande argentinske maken Koko.


Boulder ligger precis vid randen av Rocky Mountains och efter 15 minuters bilkörning är man en bit uppe i bergen och kan finna fantastiska vyer över plattlandet som breder ut sig härifrån. I krokarna ligger alla möjliga reservat och nära till naturen kan man inte klaga på. Till skillnad blir man alltså inte skjuten om man sätter foten på land som inte används till något.

Självaste staden Boulder är en universitetsstad som enligt ryktena har många fester men som ligger bland top-10 i rankingen över statliga universitet. Att det är en universitetsstad märks på många sätt: Inte minst att studenter åker i gummiringar längs ån som går genom staden (á-la Fyrisån i Uppsala), utan också på de hundratals cykelvägar som fyller staden. Att i USA ha en gågata är dessutom exceptionellt! Allt blir så mycket mer lättillgängligt och i söndags & igår cyklade vi runt hela dan istället för att svettas i bil.

I Boulder är folk generellt vältränade, hippies och miljömedvetna och etiketten 'vältränad' passar väl inpå vår värdfamilj. Koko spelade professionell volleyboll i Spanien under sex år och moster Julie är hälsoexperten nummer ett som arbetar som hälsokonsult, om jag har förstått det hela rätt. Hela familjen är kramglad och jättevänliga och vi har ärligt talat de bästa värdar man kan önska sig - om än man blir lite bortskämd ibland (vilket är priset man får betala!).

Vår första kväll blev vi bjudna på middag på ett trevligt litet hak av familjen. Under lördagen och söndagen promenerade vi runt på Boulder Creek Festival (se bild höger - live blues!) i centrala Boulder som varade lördag, söndag, måndag med massor av live-musik, gratis och blandade tält. Ett väldigt trevligt och roligt sätt lära känna en stad på. Vi blev också tagna till en näraliggande park - oerhört vackert.

I måndags var det Memorial Day, dagen då man hedrar alla krigsveteraner, levande eller döda. I samband med denna dag så arrangeras USA:s näst största marathon, Bolder Boulder. På initiativ av Julies hälsosamma moster var vi anmälda till sprinten, en 10 km långt race, som i folkmun kan kallas en folkfest med 53.000 löpare med live-musik, elviskostymer, öl, bacon, marchmallows, läskedrycker och rutchkanor längs loppet. Till råga på detta fotograferas löparna längs hela vägen kontinuerligt och folk springer i mängder av kostymer och former: jonglörer, bananer, Elvis, Obama, jokrar med mera... Jag och Julie var utklädda till Hawaii-bor i kjol och blommor runt halsen.

Rejset var skitkul och jag och Julie var inte tränade för fem öre. Vi promenerade två gånger och mina resultat kan ni se här (automatiskt inhämtat från chipet på min sko - är inte det ballt?!). De sista 700 metrarna stötte jag på en svensk som jag talade lite med. Alltid lite roligt.

Igår (tisdags) cyklade vi in till Boulder city och letade efter en windstopper och vandrarkängor till mig. Min svarta windstopper försvann spårlöst under mina sista två veckor i Chapel Hill och mina skräpkängor av Hanwag höll i lite mer än ett år (ordentligt utslitna i hälarna). Jag fann ingenting och dödströtta, trots Julies sömn på en bänk i skoavdelningen, cyklade vi hem i regn. Till lunch mötte vi upp med vår gemensamma vän Habib, vår lärare i afrikanska trumkursen vi tog tidigare under vårterminen. En mycket trevlig och intressant grabb som jag absolut vill hålla kontakt med.

Idag for jag och Julie till ett nytt ställe och jag fann äntligen en röd, tunn, regntät windstopper som andas. Kängor testade jag och kaaanske kan har något på tråden, men det är inget som är supernödvändigt. Vi har också tagit en två timmars promenad i en vacker park i stadens utkant.

Eldorado Springs.

Eldorado Springs #2.

Såhär i kvällningen i Boulder så är hela familjen hemma. Vi dricker grönt te och har alla varit involverade i Diana läxa att bygga en anordning som gör att ägget inte går sönder när man släpper det från hög höjd. Anordningen är klar och nu ska vi alla titta på 'So you think you can Dance', en tävling mellan solodansare på TV. Middag blir nog efteråt, och sedan hoppas jag att vi kan planera vår tur ner till Grand Canyon och tillbaks (ett senare blogginlägg).

Julie tar en tupplur i skoaffären.