Matinlägg

Att lastbilschaufförer inte är feta är för mig en gåta. Kanske får en större (amerikansk) mage inte plats bakom ratten och på sätt krävs bantade mål? Eller är det helt enkelt så att de tränar eller äter hälsosamt...? Heh, tror det ej.

Jag har sagt det i ett tidigare blogginlägg - vill man bli fet i detta land så är det inga bullar. Både Julie och jag har försökt att hålla oss undan från snabbmatsrestauranterna under vår trip än så länge och vi har lyckats mycker väl. Den enda gången vi riktigt ville ha snabbmat (frukost på Hardee's, nämndes i slutet av förra blogginlägget) så var Hardee's stängt för frukost.

När vi lämnade Asheville så fyllde vi upp bilen med mat av olika sorter, mestadels bröd och tunna kex. I Missouri, en mycket platt stat som vi passerade igenom mest utan att blinka, köpte vi färsk frukt och jordgubbar längs vägen och detta satte standarden för vår resemat.

Hardee's-frukosten fick vi ju inte men en biltur till Walmart några hundra meter därifrån gav oss tillfälle att investera i bagels (smörgåsar) och pålägg för hela Kansas-genomkörningen. Julie tog även tillfälle att ropa ut mitt namn i Walmart-affären för att hon tyckte det var kul - vi tror att vi gjorde de tre tanternas dag då de kastade sig över oss med frågor om mitt namn och varifrån vi kom och vart vi skulle. Det händer nog inte så mycket i Missouri/plattlandet.

Kansas

Plattland, majs, majs, majs, majs, silos, majs, åskväder, majs, mer plattland, starka vindar, kossor, kossor, kossor, kossor, kossor, kossor, kossor, "Auto Racing Museum"-skylt, majs, majs, majs, majs, majs, McDonalds, Subway, Hardee's, kossor, kossor, kossor, tornadovarning, vind, silos, åskväder och SPÖ(!)regn, kvarnar, "The World's Biggest Prairie Dog"-skylt, kossor, kossor, tornadovarning, kossor, kossor, majs, kossor, kossor, vind, kvarnar, kossor, silos, vete, vete, kor, vete...

Arrow Rock

Onsdagens bilfärd var en lång tur som slutade strax öster om Kansas City. Som tur var överraskades vi av Stålmannens födelseort på vägen (se föregående blogginlägg).


View Larger Map

Som ni kan gissa av tidigare blogginlägg så lämnade vi Nashville rätt tidigt på morgonen. Målet var att komma långt under onsdagen och i själva verket körde vi nästan hela dagen pressandes musik, bagels med gurka och svenskalektioner. Många stopp blev det alltså inte av. Vädret under hela dagens körning var perfekt och få var stunderna när trafiken var obehaglig. Julie har dessutom redan växt i sin bilkörning och med mina hökögon varnande för trafikbesvär är vi en stark duo på vägen.

Målet var att nå Kansas innan kvällningen och Julies moster (också) Julie från Colorado tipsade om en camping på vägen som vi insåg att var tight att hinna till innan de stängde för natten. Istället siktade vi in oss på den 'historiska' platsen Arrow Rock som hade en camping som Julie spanat in på nätet några dagar tidigare.

Vi anlände klockan 7 på kvällen en en oerhört vacker solnedgång. Campingen bestod av gröna ängar av gräs och mycket spejs (utrymme på svenska) och var nästintill tom. Hungriga som vi var så promenerade vi några tältplatser upp och hälsade på den 60-åriga motorcyklisten som körde runt staterna igenom i en månad årligen. Ensamvargar syns inte utanpå, men efter att ha frågat var vi kunde hitta något att äta, pratade han på i en halvtimme om allt från sina 5 motorcyklar och sina motorcykelgäng, GPSer, offroad-turer etc. Vrålhungriga så började vi tillslut promenera bort och sa i förbifarten att vi nu var enormt hungriga och behövde gå. Han fortsatte prata, men då var vi redan halvvägs vid bilen. En trevlig stackare var han.

...och justja, närmaste matställe låg 20 minuter från campingen - längsta avståndet till snabbmat under hela min tid i USA!

Camping är lätt det billigaste, säkra, resealternativet när man reser i USA. Även om man _kan_ sätta upp ett tält varsomhelst så ska man i detta privatiserade land vara ytterst försiktig med det då det finns fler vapen än vuxna i cirkulation och vapen används för att 'försvara sitt land' (se filmen 'Bowling for Columbine' för en tankeställare). En natt på 'Arrow Rock' i tält, utan el, kostade oss nio dollar, ungefär 55 kronor i dagens valuta. Alltså lite under trettio kronor per skalle. Inte illa och lätt värt det. Dessutom var, trots den tomma campingen, toaletterna osedvanligt rena med varmvatten och dusch. En het (heh) rekommendation, alltså.

Natten var regnig och åskig men Julies familjs tält är en av de bästa jag sovit i. Inte en droppe rann in och lite småtrötta bilade vi vidare vid niotiden igår (torsdags) morgon.

Metropolis - stålmannens hemstad

Vad händer om man följer småskyltarna som säger "Giant Superman Statue" från bensinplatsen efter ha kört i nån timme västerut in i Illinois? Jo! Man kommer efter 20 minuter från motorvägen till stålmannens hemstad - en vanligtvis tom stad som årligen blommar upp under en helhelg då stålmän och serietidningsfantaster från hela världen samlas längs stadens centrala gata! Vad händer resten av året? Jens och Julie rapporterar direkt från spökstaden Metropolis.

Klockan är ungefär 1 på eftermiddagen och vårt vrålåk till Honda rullar upp till Metropolis gråa rådhus. Framför den dystra byggnaden står en cirka 6 meter hög staty av Superman, eller Stålmannen som han heter på svenska. Stålmannen som uppenbarligen invånarna i Metropolis prisar som en gud är nymålad och står med händerna i sidorna och spänner sig. Stålblicken som får varje bov i staden att springa så långt ögat når är riktad ner längs huvudgatan och kaaanske så inger han även trygghet hos lokalinvånarna. Om det överhuvudtagen finns krimilalitet här, det vill säga.

Om inte Metropolis hade råkat vara stålmannens födelseort i serietidningarna så kan man undra varför någon skulle sätta sin fot på platsen. Den enda människa vi möter under vårt strosande längs den sovande och torra huvudgatan är en linkande man som stannar upp och försöker förklara för oss hur metropolisk Metropolis egentligen är; bland annat om den årliga Stålmansfestivalen och ber oss besöka dess hemsida. Festivalen, som tydligen besöks av många hundra människor iklädda de välkända röda kallingarna från vida världen, fyller upp hela huvudgatan och pågår under en helhelg. Celebriteter såsom skådespelerskan till Lois Lane bjuds in och brukar dyka upp. Dystert.

Vår enda vän i Metropolis berättar också om ett historiskt fort i stadens utkant, men även om hur han gärna hade velat äga den gamla stålmansstatyn:
- Var försvann den? Jag slår vad om att polisen tog den! hävdar han.
Den nya statyn, som byggde för några år sedan, är mycket snyggare hävdar han och skrämmer tydligen inte längre kvinnor och barn. Den är dessutom gjord i prima brons - viktigt vetande!

När 'Giant Superman Statue' väl är betraktad, fotona tagna och bönen som är uppsatt vid dess sida (av den lokala kyrkan) är läst är man givetvis inte klar. Kulturnavet Metropolis har som många andra höjdarplatser i världen även ett 'Superman Museum', två fantastiska 'Superman Shops' och varför inte besöka 'Kryptonite Tatoo' när man ändå är på plats?! Museum lät vi förbli obesökt (stängt) men traskade glatt in i shopen där både kryptonit, dockor, DVDs och serietidningar kunde införskaffas. Någon stålmanstatuering blev det inte av.

Efter en timmes strosande i Metropolisstadens hetta lämnade vi Stålmannens hemstad bakom oss och rullade vidare västerut. Hade vi kunnat flyga hade ju såklart varit bättre.

...och nej...han hade inte rostiga kalsonger. Än.

Nashville - gröna kullar, kinesisk bluegrass & trist släkt

Änteligen efter två dagars förskjutning lämnade jag och Julie Asheville i tisdags för vår roadtrip västerut! Första dagstrippen, en kortare på fyra timmar, gick till Nashville - countrymusikens hemstad där vi lyssnade på Kinesiskinfluerad bluegrass och hälsade på hennes (en gång roliga, men nu) stentrista kusin..

För några veckor sedan investerade Julies morsa Mary i en ny bil till Julies syrra Cindy. En (het, heh) silvrig Honda Accord. Hon (Mary) föreslog i förra veckan att vi istället för Julies fräsiga Toyota Camery kunde ta denna bil. Ett bra erbjudande som vi övervägde under två testrundor i deras kvarter i vardera bil. Kvalitetstesterna som vi utförde var: Stereocheck med Peps Persson, 'seat comfortability', 'smell check'... Vi noterade också att den nya bilen hade fyra navkapslar istället för tre och tackade därmed ja till erbjudandet. Såhär i efterhand så har vi insett att vi missade: cruise control test, luftkonditioneringstest, luft i däcken-test, ljustest, framrutetorkare-/regntest... Tack och lov har allt fungerat finfint förutom vindrutetorkarna som jag försöker övertyga Julie behöver investeras i nya.

För att komplettera mina och Julies kvalitetstester på den nya bilen så körde vi den också till en verkstad på lördagen och lät dem gå över saker och ting. Efter en dagstur så tyckte Mary att bilens motor luktade lite bränt så vi tog henne ytterliggare en gång till verkstad där de dubbelcheckade oljefilter med mera. Lukten var lite utspilld olja över motorn. Den sistnämnda verkstadsvisiten var anledningen till att saker och ting blev försenat ett par dagar; vi hade planerat att fara söndagen men for en tisdag. Men bråttom har vi ju inte så 'no big deal'.

Ett förtydligande: Med att 'köra bil' och 'vi' så har jag ju inte ett körkort. Jag kör alltså inte utan ser mig själv lite som en 'aktiv wingman' som matar förerskan med Thin Wheat-crackers, riskakor i smakerna äpple/kanel och kola, vatten, tomater, gurka, bagels. Som wingman är jag även den som står för musikspelandet av de över tio CD-skivor jag har bränt för vårt ändamål. Jag bistår även förerskan i den ädla konsten av svenskt uttal när hon lyssnar på "Learn Swedish"-CD-skivor i timtal. Allt för att resan ska bli så behaglig som möjligt, helt enkelt.

View Larger Map

Bilfärden till Nashville, Tennessee, gick genom Appallacherna. I själva verket lämnade vi aldrig riktigt bergen helt, även om bergen i det sista mer övergick till små kullar. 'The Smoky Mountains', det lokala namnet på bergen vi passerade, är oerhört gröna och vackra under den här årstiden. Som allra vackrast var det när vi passerade 'The Smoky Mountains National Park' där bergen likt gröna torn vakade över oss där motorvägen slingrade sig fram i dalgången. Tidvis var Julie lite smånervös över de bautastora SUV:s och lastbilar som hittills har lastat både hela pool:ar, fetingmotorbåtar, hela hus och kranar. Inte alltid vad man vill passera i ringlande dalgångar, även om amerikanska vägar är lika breda som långa.

Vårt mål i Nashville var Julies kusin Jacob; en 25-årig doktorand inom medicin som spikade sitt SAT-test (liknande högskoleprovet) och med detta geniförklarades av Julie. Jacob beskrevs av Julie som en lekfull kille som inte skyllde att gå sin egna väg. De hade inte setts på fyra år då, till Julies förvåning, Jacob gifte sig med sin fru Elisabeth. Giftermålet har under de senaste åren resulterat i 2 söta töser - Claire och Caroline.

Men vårt besök var inte riktigt vad vi väntat. När Julie är upphetsad över något så är hon _upphetsad_ - ansiktet ler och skrattar och hon hoppar upp och ner och hit och dit. Det bet på mig och jag var mycket nyfiken över denna lekfulla kusin. Men efter fyra år med en hårt hållande hustru sätter sina spår. Det var alltså inte riktigt så mycket Jacob som hans fru som var problemet. Hon var enligt oss ärligt talat ett dominant ego som mest vara intresserad av att höra sin egen röst och tala om sig själv. Ständigt uppassad av sin man. Den trevligaste tid vi hade hos familjen var vår sista halvtimme på morgonen när frun lämnade en av ungarna på skolan. Då dök den gamle Jacob upp, den nyfikne, alternativa karl som inte har en mobiltelefon och som vill diskutera vad som händer i världen.

Att gifta sig tidigt ligger i kulturen här som tidigare blogginlägg har sagt. Julie, som är 20 år, har redan fått pikar från vänner i bergen som redan gift sig. Galet tycker hon, och får medhåll av mig. Elisabeth och Jacob är redan i nästa stadium och letar nu ett hus som de kan bo i under resten av sitt liv (även pensionerade och döende liv) i Nashville. Stabilt som fan.

MEN vår visit i Nashville fick trots vår lilla värdbesvikelse en trevlig överaskning. Jacob & Elisabeths polare Laura erbjöd att ta ut oss till en riktig bluegrassbar och Elisabeth hängde på. En missavläsning på barens hemsida resulterade att vi istället hamnade på ett releasepartaj för 'Abigail Washburn' - en 'kinesiskinspirerad bluegrasskvartett' bestående av två banjospelare (bl.a. Bella Fleck), en cellospelade och en violinist. Sånger var både på kinesiska och engelska. Det mesta vad rätt långrandigt, men kvällen hade sina ljusa stunder då lite mer klassisk bluegrass tidvis dök upp.

Vi lämnade Nashville tidigt och snabbt mot väster, Boulder, Colorado. Glada över att ha fått se en av få amerikanska rondeller och ha lyssnat på extremt alternativ bluegrass. Tacksamma är vi också över att ha fått låna luftmadrass, en veranda över en natt och fått tips av Elisabeth att istället stanna hos en annan av Julies släktingar på hemvägen.

Detta blogginlägg postades från en rastplats på gränsen mellan Kansas och Colorado (med gratis trådlöst internet ute i INGENSTANS!!!). På grund av dåligt batteri och brist på tid postar jag bilder till detta inlägg senare. Allt är och går väl och fler blogginlägg är på G. Puss och kram! /J

Asheville, hippies och vacker natur

En säckpipespelare och hans flömjtspelande son deltar i Asheville trumcirkel. Trumcirkeln är öppen för alla att komma och spela och dansa - en ren folkfest! Varje fredag från klockan 17-23 i centrala Asheville.

Asheville, Asheville...Julie's hemort från dit ryktena har kommit före mig. Nu är jag här och rapporterar.


Visa större karta

Jag befinner mig alltså i Asheville och skriver detta blogginlägg. Jag anlände i onsdags efter en fyra timmars bilfärd västerut från Chapel Hill. Föraren var Julie och bilen hennes var packat med min, en gång lättviktiga packning som numera växt till sig lite, men också av Julies pick och pack. En trevlig bilfärd som piffades till av de 10 CD-skivor som jag brände under en hel eftermiddag innan vi for med bland annat Smashing Pumpkins, Peps Persson, Timbuktu, Anna Ternheim, José Gonzalez, Paul Simon, Feist, Simon and Garfunkel...

Asheville ligger i Blue Ridge-bergen som ligger i Appalacherna. Staden är känd för att vara en kulturhåla med många hippies. Jag ifrågasatte termen 'Hippie' men har efter en dagsvisit till staden i fredags kommit att godta beskrivningen; Stadens enda bokaffärs naturvetenskapsavdelning är minimal medan böcker om ayurveda, aromaterapi, lycka, psykologi, mystik och österländsk religion med mera kryllar. Det finns affärer som säljer allt vad cannabis heter förutom själva substansen i sig själv (bongs, se bild till vänster). Klädesaffärer á-la Indiska Kompaniet finns runt varje hörn och varje fredag hålls en enorm trumcirkel i stadens centrum (mer om det senare)! Fett!

Jag gillar Asheville. Folk är öppna och staden är rik på kultur. Folk känns genuint trevliga och öppna och det är en mysig stad belägen uppe i bergen med en vacker utsikt åt alla håll. Sen får staden ju bonuspoäng för sina trummor och live musik, såklart!

Rör man sig utanför Asheville växer konservativometern. Jag fascineras alltid över hur människor här så starkt identifiterar sig med sina kyrkor. Ordet 'community' kan vara det mest amerikanska ordet som finns - ett ord som jag tycker saknar motsvarighet i det mindre individualistiska Sverige. När Julie talar om sina vänner nämner hon deras kyrka. Det finns även en svart kyrka, den baptististiska, som vi funderade på att besöka idag. Besöket blev tyvärr inte av.

Vi bor hos Julies mamma i deras medelstora fina hus i ett relativt trist men pitoreskt kvarter (bild till höger på Julie och Greg barfotastrosande i deras kvarter) strax utanför Asheville. För de som har spelat Paper Boy på Sega Mega Drive för många år sedan kan jag intyga att kvarteret inte är mycket olikt. Även om de känner grannarna bredvid så talar man inte mycket med varandra. I själva verket är flickan på andra sidan gatan förbjuden att leka med the Jacobsons. Lite längre ner på gatan bor en av Julies bästa kompisar Savannah, som vi har spenderat en del tid med. En starkt religiös, med en mycket konservativ dominant far som Julie familj tycker riktigt illa om. De har mitt medhåll. Savannah är mycket trevlig, precis som resten av sin familj mycket musikalisk och ställer djupa frågor utan att riktigt lyssna på svaret.

Julies familj, som jag träffade under examenstider i Chapel Hill består av Cindy, Greg, Julie och Chris samt mamman Mary. Mary har sedan tio år tillbaka varit en ensamstående förälder. Då, i mörka tider, kastades deras våldsamma och manipulativa far ut ur deras hushåll med buller och bång. Idag dejtar Mary en ny karl, Steve.

Jens deltar i trumcirkel i Asheville! Foto: Julie

Jag tidigare den trumcirkel som är i centrala Asheville varje fredag. Då jag själv har försökt att starta en i Lund under en längre tid var jag mycket ivrig i att få delta i cirkeln. Trots småregn och kalla vindar så dök ungefär 10 trummare upp och jag fick spela i två timmar med alla dessa lustigkurrar. En riktig folkfest var det! Det fanns damer i 70-årsåldern, en säckpipespelare med sin 5 åriga son (båda i kilt), afroamerikaner, punkare, hemlösa, sydamerikaner, vuxna och barn (till och med svampar!) och native americans. Kanske 40 personer stod runtomkring och klappade händer, dansade och sjöng. Allt tiden gick var det människor som hoppade in i cirkeln och folk som gick hem. Den officiella tiden då polisen bröt upp cirkeln var klockan elva på kvällen. Jag är ivrig att få spela ytterliggare en gång i cirkeln och kanske kan jag få det tillfället när vi kör tillbaka från Colorado i slutet av juni! Hoppas! Trumcirkeln var fredagens stora händelse, även om den avslutades med ett pizzeriabesök tillsammans med Julie och Savannah.

En "Snatch Turtle" som kryp fram över vår stig - de kan bitas!

Igår bestämde jag och Julie oss för att fara till en av många nationalparker här i närheten. Parken var "Dupont State Forest" och vi promenerade hela eftermiddagen längs med älven som kom uppifrån bergen. Många vackra både inre- och kamerabilder fick vi. Högt upp hittade vi också en liten skyddad sjö där vi fick möjlighet att ta ett dopp näck - aldrig fel!

Julie har hittat en pinne vid Dupont High Falls. - "Good work, Julie!"

Jag och Julie har planerat att lämna Asheville imorgon (måndag) mot nya äventyr då vi kommer att bila till Colorado. Google Maps säger att det kommer ta oss totalt 22 timmar i bilen innan vi når Boulder. Planerna på var vi kommer att stanna är rätt vaga, men vi hoppas att guideboken ska ge oss många ledtrådar efter vår studiesession ikväll. Om ni har några tips så kan ju alltid lämna dem som kommentarer på detta blogginlägg!

Vunna tävlingar och fotografier

Enda sedan jag köpte min digitalkamera i november förra året så har jag fotograferat en hel del och detta fick såklart ett lyckligt slut då jag under International Farewell Party fick reda på att jag vunnit pris för bästa bild "UNC Campus"! På bilden lyckades jag fånga en av de hundratals så söta ekorrar som springer runt på Campus. Alla bidrag (för höst 07 och vår 08) till tävlingen betraktas här.

I själva verket var min fotovinst bara grädsen på moset då jag denna termin vann både korpen i badminton dubbel tillsammans med tysken Jonas, och korpen i inomhusfotboll tillsammans med en bunt europeer (och vår study abroad officer). Kul!


Mina sista dagar på UNC fick jag även tillfälle att vara både fotograf åt Julie's rumskamrater[2] samt Julie själv en vacker dag. Båda albumen tycker jag var mycket lyckade. Såklart ville Julie också ha del foton på mig, så jag fick modellera i examenshatt och dress jag med!