Lägenhetshändelser och basket

Han är stor och svart. Även en föredetta professionell (i min mening) amerikansk fotbollsspelare från Texas. Bärande namnet Charlston är han sedan början av denna termin min nya lägenhetscompadre...och John har av mystiska skäl flyttat ut - om det var på grund av den svarta kulturen som flyttade in, gräsrökningen, den höga hip-hopmusiken klockan ett på natten eller jag själv som ledde till denna flytt (ej troligt då jag knappt var hemma) kommer förmodligen aldrig att nystas upp.

"...och så var de bara två..."

...men det är inte så farligt som man tror. I själva verket så har min nyinflyttade biff och jag det helt okej (mysigt är väl inte riktigt rätt ord). Han är tålmodig och säger varje mening två gånger då jag har finner det mycket besvärligt att förstå "ebonics" - så som man kallar det grova slang som används inom den afro-amerikanska kulturen. Eller kallas det "sludder"? Jag försöker klura ut...

Faktum är att det inte bara är min nya lägenhets-'bro' som är tillskott till lägenheten. Han har oerhört många vänner och helt plötsligt så har vårt hem blivit en valfärdsplats för tillsynes halva afro-amerikanska samfundet här på UNC. Var och varannan dag när jag kommer hem så finner jag nya människor sittande gloende på TV i vårt ytterst kala vardags (John tog med sig julgranen..en dekoration som jag gärna hade haft kvar i brist på annat). Trevligt! Helt plötsligt får jag insikt i ett amerikanskt samfund som jag inte känt till tidigare och som är svår för en vit att ta sig in i.

En av Charlstons bästa vänner spelar i UNC:s basketbollag. På UNC är basket en enorm (eng: ginormeous) grej, något som jag tror att jag nämnde i en tidigare bloggpost men som tål att sägas igen. Michael Jordan kommer härifrån och UNC var topprankade i collegeligan i början av förra terminen (nu ligger de fyra, tror jag). I själva verket är sporten så populär att varje studentbiljett lottas ut. Har man alltså otur så får man ingen biljett alls.

Men det fina är att stabila Charlston fixar basketbiljetter huxflux och ikväll är det dags för Jens att för första gången se en riktig basketbollmatch. Extra kul är detta då vi tydligen kommer att ha riktigt fina platser några rader bakom vårt basketlag, om jag har förstått det hela rätt.

Mitt Januari har i övrigt varit relativt lugnt och vanlig: Varje tisdag möter jag upp med internationella studenter och dricker öl och äter pizza för att sedan lyssna på jazz under resterande delen av kvällen. Jag har dessutom på en handbollsturnering i utkanten av New York (army military academy at West Point).

Utöver mina akademiska göranden (som kommer i nästa bloggpost) står för tillfället följande saker på min större agenda:

• Söka sommarjobb
• Planera afterschool-trip
• Söka/planera exjobb inför hösten

Rättning: Basket inställd. Charlston sjuk och biljetterna behövs hämtas ut av honom. Synd.

Manhattan och Chicagobilder

Kära läsare,

Jag har nu änteligen klurat ut hur jag kan referera till mina bilder som jag har laddat upp på den digitala mötesplattformen Facebook utan att på något sätt kräva att ni registrerar er och joxar!

Nedan finner ni länkar till en massa vackra (och en del mindre vackra) bilder från min tid här i USA:

• Scenic Chicago (January 9)
• Chicago and The People (January 9)
• Manhattan part 2 (January 7)
• Manhattan part 1 (January 7)
• Christmas in Connecticut (January 7)
  
• Washington DC (Oktober 24, 2007)
• Late Night with Roy (Oktober 24, 2007)
• American Food (September 5, 2007)
  
• First Football Game (September 2, 2007)

Trevlig tittning!

Jens

Urinoartankar i Manhattan

För många år sedan läste jag en artikel ur tidningen NyTeknik. Artikeln handlade om ett nytt material som hade utvecklats med hjälp av nanoteknik (en tvärvetenskap som i princip handlar om att kunna placera atomer i relation till varandra exakt som man vill). Materialet bestod av extremt små taggar gjorda av några få atomer per tagg.

Det intressanta med det nyutvecklade materialet var att dessa pyttesmå taggar gjorde att vattendroppar som träffade materialet inte stänkte - dropparna fångades upp mellan taggarna. Och tillämpningarna på detta? Artikeln nämnde bland annat att materialet kanske kunde användas i pissoarer och på så sätt minska stänket.

Urinstänk är ju varken kul för båda folk med eller utan snorre, och värst är pissoarstänk speciellt om man har barfotasandaler eller shorts (läs: Jens). Artikeln i NyTeknik fick mig att börja tänka och då jag läste den under min första tid i Lund så var pissoaranvändningen stor, heh. Varje gång jag stod vid en urinoar funderade jag; Hur kan man konstruera en urinoar som inte stänker? Och dessa tankar har tills denna dag aldrig lämnat mitt huvud.

Min tes som jag driver är att en stråle stänker som mest när den riktas vinkelrätt mot en yta. Ett spännande projekt hade varit att statistiskt visa att så är fallet (givet en bra definition på "stänk", såklart). Jag har flera följdfrågor: Hur kan man mäta stänk på golvet på något sätt? Finns det modeller för vätskestänk mot en yta? Görs liknande forskning av företag som konstruerar pissoarer idag?

Om jag själv hade haft tid och pengar hade jag förmodligen gjort stänkmätningar genom att lägga ut en vit duk under pissoaren och fukta den med någon typ av indikator som byter färg vid reaktion med vatten. Relativ simpel bildanalys hade sedan kunnat ge ett värde på stänk som funktion av infallsvinkel på stålen.

Men finns det enklare empiriska tester man kan göra för att visa eller motbevisa min tes? Jag tycker det. När jag i shorts och/eller sandaler går går på herrtoaletten brukar jag placera min stråles träffpunkt i utkanten av urinoaren och på så sätt låta strålen träffa urinoarytan med en större vinkel mot dess normal*. Jag anser att stänket blir mindre än om jag placerar strålen rakt in mot urinoarytan. Är det någon som har en kommentar på detta?

Problemet med min teknik att placera träffpunkten på dagens urinoarer är att en stråle aldrig är helt solid. Ibland flyger små droppar i lite andra riktningar. Dessa splittrade droppar kan missa pissoaren helt och istället träffa vägen bredvid, vilket ju till viss del motsäger hela idéen att använda tekniken. Om denna tes visar sig vara riktig så skulle det leda till en ny typ av pissoarer som "fångar upp"* strålen i mitten av urinoaren på sådant sätt att stänket minimeras och samtidigt är inom ramen. Se bild här bredvid.

Innan jag avslutar det här blogginlägget så vill jag även nämna två andra saker:

Det första är den kända flugan som en del pissoarer har för att män skall placera sin träffpunkt där. Flugan är inte placerad på ett ställe som minimerar stänk, utan relativt centralt i pissoaren. Studier har visat att flugan dels hjälper till få användarna att träffa inom pissoarens ram snarare än utanför, men också att urinläckage minskar med 80% om män med detta problem tänker på flugan istället för att knäcka upp jylfen.

För det andra, om det visar sig att min test är felaktig så ser jag två sätt att lösa det irriterande stänket:

• Börja använda det materialet som nämndes i NyTeknik-artikeln.
• Skapa pissoarer som är djupare och har träffytan längre från användaren. Ibland när jag är ensam i en herrtoalett så tar jag några steg tillbaka och kör lite distansskytte - en någorlunda fungerande teknik så länge ingen kliver in på toaletten och tror att jag är tokig.

Detta blogginlägg skrevs till största del under min Manhattan vistelse med familjen, men avslutades under flygresa till Chicago från New York. Jag kommer nu att befinna mig i Chicago till den åttondo. Gott Nytt år på er!!!

---

* Med andra ord skulle stråle och yta är vid första kontakt vara närapå parallella.

"Fast food" och konsumtion

När man anländer till USA så slås gemene svensk av det totala beroende av snabbmat, eller fast food som man kallar det här. Att äta snabbmat varannan dag var för mig en gåta hur det var ekonomiskt möjligt, men som det mesta är snabbmat betydligt billigare här än i Sverige. Jag vill dock varna alla oerfarna turister för de snillrika amerikanska prisfällorna som man kan snava i. Följande små saker bör varje snålänning/svensk känna till innan ankomst till det stora landet:

• På Subway (som serverar baguetter), där jag känner mig mest lurad, är priserna uppsatta på väggen för små baguetter medan alla bilder är på de stora baguetterna. Första frågan man får är om man vill ha en "foot long", dvs. den stora baguetten, som kostar dubbelt så mycket. I själva verket är det detsamma på Subway i Sverige, men ack ännu mer relevant här...
• Om man räknar ut det totala priset när man handlar så är det i själva verket inte alls det priset man pungar ut. Termen "value added tax", direkt översättning - "värdesökande skatt" - eller det vi kallar moms är läggs på i efterhand när man betalar - allt för att maximera konsumtionen.
• Vid de flesta köp så lägger de med tillbehör i form av en chipspåse eller liknande - denna kostar pengar.
• Amerikanare ä fett beroende av kyla och framförallt is i sina läskeblaskor. Om man explicit inte ber om att inte ha is i sin läsk så fyller de banne mig hela glaset med det och sedan pyttelite läsk. Fördelen är att läsk i det här landet är likvärdigt med vatten och påtå i allmänhet givet. Det är väl mest att jag börjar bli jävligt trött på all denna is.

Alla punkter ovan säger någonting om hur den amerikanska verkligheten baseras på konsumtion på ett helt annat sätt än i Europa. Det har sina (bl.a. pris)fördelar, men gör mig många gånger äcklad över hur mycket skräp det är: refills, value added tax, plastförpackningar i plastförpackningar (rekursivt?). Se "waste".

Men trots att man känner till de goda tips ovan så är det inte lätt att köpa snabbmat i USA! Snabbmat i Sverige är busenkelt - man kliver in i haket, beställer en meny #3 och typ av läsk - och vips så är man klar!

Amerikansk fast food-beställning är i själva verket inte alls så. Jag skulle i själva verket kunna skriva en hel liten instruktionsbok om amerikansk snabbmat och dess rutiner. Nedan följer några väl valda tips för en ovan fast food-beställare. Dessa tips kan mycket väl skrivas ut och tas med inför en riktigt (eller varför inte fantiserad?!) resa till USA:

Att välja fast food-ställe: Det är inget snack om saken - amerikanska snabbmatsställena kan sin snabbmat, men då matkvalitéen går hand i hand med dessa ätare så är amerikanare mer petiga med mat än några av de med bortskämda matätarna jag känner i Sverige. Av denna anledning bör val av snabbmatshak göras av en amerikan om du har en sådan med dig - de flesta snabbmatskedjor vi har i Sverige anses sunkiga här, och med rätta. I ärlighetens namn så har jag ibland svårt att känna skillnad mellan Quiznos och Subway, men vafasen. Om du inte går med en amerikan så handlar det stora valet om varifrån i världen snabbmaten ska ha influenser ifrån; amerikansk BBQ/hamburgare, mexikanskt, indiskt, kinesiskt, mexikanskt eller smörgåsar/sallad.

Att beställa: Tack och lov så finns det alternativ att utgå ifrån. Inledningsvis kan beställning ske genom att peka. Denna beställning i form av pekning kan sägas vara en bas utifrån man justerar: lägger till och drar bort ingredienser. Beställer man smörgåsar måste man dock redan i förväg ha bestämt vad man vill ha för bröd (wheat, white, Italian...), och om man vill ha det rostat. Äter man mexikanskt rekommenderas det att ha funderat på typ av bönor (svarta eller bruna, tror jag...). Nästa steg handlar ofta att bestämma läskeblaska, se ovan för detta. Nästa steg ska man specifikt bestämma vad man vill ha på och detta är i själva verket det jobbista steget i beställningen - om det inte finns pedagogiska bilder på alla möjliga ingredienser kan det bli knepigt och engelska motsvarigheter såsom "boston gurka" - kan behöva vetas i förväg.

Har man kommit så långt att man svettandes lyckats överleva detaljpreferenserna av ingredienser så är man nästan färdig. Det sista hindret är att förstå när mannen/kvinnan mumlar "for here or to go?", dvs. "äta här, eller ta med?". I själva verket är denna fråga inte så svår som folk tror - för så fort de mumlar någonting man inte begriper så är det med största sannolikhet denna fråga de ställer! Betalning sker som vanligt med value-added-tax helvetet. Sist men inte minst, bli inte rädda för affärsbiträdena - arbetsförållandena är inte de bästa i USA och glada människor i lågbetalda jobb är svåra att finna.

Justja - man ger inte dricks på snabbmatsställena - men dock i amerikanska restauranter!

That's all folks! Lycka till! Vi ses i snabbmatsdjungeln!

Svensken Hans vinkar hej från skräpmatsdjungeln!

Spanskt i Connecticut (forts.)

KULTUR?
Är tomhet och kultur att två timmar sitta leende och oförstående med en grupp glatt berusade latinamerikaner som sjunger falskt till gitarr?

Jahapp, nu har jag varit här i några dagar och här har man det bra. Jag är lika bortskämd som Dan och hans bröder. Vi har varit och julshoppat i två dagar och jag har fått se dessa små idylliska småstäder/byar med gator som till skillnad från North Carolina är privatägda butiker och inga enorma shopping malls. Mycket köpt har det då inte blivit av då jag det mesta planeras att köpas under mellandagarna, men jag bör ta mig i kragen och finna någonting fint att ge åt Dans föräldrar.

Jag har fått gallant tillfälle att få inblick i en, enligt mig, amerikansk undre överklassfamilj. Inte nog med att min mentor är en frat-pojke. Han största mål är i princip att bli rik och på något sätt så lyser det igenom mest Dan men ibland lite genom hans familj att det är status att ha pengar. Dans mål är att bli börsmäklare. Så småningom i sitt eget företag. Han är en reko kille, men jag är inte så förtjust i hur han ser ner på icke-akademiker (elitism) - något som samtidigt inte är föga förvånande när man har växt upp i dessa rika kvarter med endast en svart student i high school.

Igår kväll var familjen och jag inbjudna till julefest och senare jag och Dan till en privatfest av Dans chilenska vän, Giermo.

Julfesten bestod av halva Broadway (överdrift) och vi gick runt hela kvarteret och sjöng julsånger. Satan vad dessa broadwaymänniskor kan sjunga! Efteråt var det lite snack men vi fick begränsa oss då vi till nästa fest vi var på väg till hade med oss lassagne för tjugo personer. Lassagne för 20 personer är jävligt mycket lassagne. Tro mig.

Privatfesten vi hamnade på visade sig vara en spansktalande tequilafylld fest med både salsa och merengue. Mycket annorlunda, inte bara för att allt var så spanskt, utan också för att platsen för festen var ett supertomt hus då värden var fastighetsmäklare! Kvällen slutade med allsång (mest) på spanska framför brasan. När alla spanska sånger var över så lyckades jag göra reklam för Lars Winnerbäck så mycket att jag idag tror har givit honom 2 nya fans från sydamerika. Kul!

Sömn har vi inatt fått i något av det värsta rikemanshus jag har sett där Dan vaktar ett par hundar. Prylar i massor och fina märken av allt, men så är han tydligen en av de mest välrenommerade börsmäklarna i USA. Vi lär sova där inatt igen.

I övrigt så har denna dag varit ganska seg och vi håller på att planera avgång för ett andra biobesök (häromdagen såg vi I Am Legend - rekommenderas inte). För tillfället lutar det åt
den nya Johnny Depp-filmen.

F-1 visum

Jag har ju velat att denna blogg kan komma till användning för andra utbytesstudenter, speciellt då sådana som ska till USA. För att ta sig in i USA så måste man ju ha ett visum. Problemet med visum är som sagt att man blir utkastat ur landet om man inte har ett giltigt sådant. Visumet har en giltighetstid, i mitt fal giltigt under hela min studietid, men detta betyder inte att jag måste lämna USA så fort jag är klar med mina studier. Hur länge man får stanna beror på vilken typ av visum man har.

Som student så har man antingen F-1 eller M-1 (dessa nummer antar folk att man känner till när man anländer hit - men det är bara att verka dum och fråga). I mitt fall, och i de flesta svenska fall tror jag, har jag ett F-1 visum. Idag (19 december 2007) så kan man stanna 60 dagar extra på ett F-1 visum och 30 dagar extra på ett M-1 visum. Exakt och uppdaterad visuminformation finns att läsa här.

Detta gör att jag, och alla andra utbytesstudenter, får lite tid att resa runt och se lite av USA innan vi blir tvungna att fara tillbaka till våra hemland.

I Connecticut

Dagens citat:

- Hey, do you think there might be ice on the road? Frågar en orolig Jens efter att ha noterat att termometern i bilen visar 31 grader fahrenheit (vid 32 grader fahrenheit fryser vatten) och efter att Dan tar innerkurvan på motorvägen samtidigt som han bromsar in liiite för hårt.
- No, I just don't want to break when we turn. Svarar Dan, som om han förstod precis vad jag menar.

Svar på tal kan man säga. Jag befinner mig skrivandets stund i Connecticut, staten norr om New York och det tar i själva verket 2 timmar söderut med bil för att ta sig till Manhattan. Hållan jag kommer att leka i den kommande veckan heter Westport och detta är min mentor Dan the Man:s barndomsstad.

Sedan i fredags har jag varit ledig. Mina sista veckor var, som ett tidigare bloginlägg hävdade, mycket stressiga och jag bestämde mig förra veckan att några dagars ledighet innan Jens smakade sig vidare i den amerikanska julegröten inte hade suttit fel. Mina dagar innan avresa hit har innehållit:

• Pizza + Öl + Amerikansk collegebasket (UNC mot nått annat lag)
• Sju böcker från biblioteket
• Latmaskeri/Pillat mig i naveln (allmänt kallat "Navelpilleri")
  
• En mycket gullig middag av Julie
• En galen kväll av Swat Cup

Allt utom latmaskeri behöver sin beskrivning:

I går for Hans danska flickvän Anne Mette tillbaka till Danmark. Snyft. Jag, Hans och Julie lämnade av henne vid flugplatsen och det blev genast lite tommare i UNC. Anne Mette är, om mina beskrivningar inte nått fram, en mycket mysig blivande bibliotekarie som har hängt med oss i vått och torrt. Nästa gång vi ses kommer marken att vara stabilare och landet skandinaviskt. Tills dess så får Facebook stå till vårt förfogande. Av denna anledning har vi spenderat en del tid med Anne Mette och Hans denna helg - bland annat gått ut och sett UNC spela basket, men även spelat biljard i det sunkigaste puben jag någonsin varit i - The Cave - en pubb i underjorden inredd till en grotta med lukt av en grotta. Det enda jag saknade var en hund, som dök upp efter minuter. Men sunkiga ställen har sin charm och även detta. Nästa gång ska jag vara mindre uppklädd, dricka lite sunkigare öl och spela mer pool.

Häromdan var jag också en sväng på biblioteket. Målet var att låna en bok om genetiska algoritmer - ett ämne som intresserar mig då det är ett ballt sätt att få en dator att lära sig saker. Men den som söker han finner och jag kom hem med sju böcker istället för en. Jag har uppenbarligen funnit både mitt nya favoritbibliotek, Information and Library Science Library, som är fullt med spännande böcker om databashantering, bildbehandling, webbdesign med mera...! Tyvärr har jag bara med mig tre böcker under min julresa. :-)

Igår kväll bjöd Julie mig på middag. Detta kanske inte låter mycket i mångas öron, men matlagning i allmänhet är ingenting som amerikanska studenter behärskar och tyvärr inte Julie heller. Jag lär henne sakta konsten och har börjat med att lära grunderna i att hacka lök (blir skiva gurka nästa steg, måntro?). Julie förklarade för mig att hennes mat såg mycket godare ut innan hon hade stekt den (då kycklingen och paprikan var relativt svarta på tallriken). Efter att ha plockat bort det mest brända hade vi en trevlig och rolig middag som sedan avslutades med lite gitarrspelande och planer på att gå ut och dansa...

...men så blev inte fallet. Någon timma senare kommer det inrumlande ett större gäng ungdommar glada i hågen för att spela ett "drinking game" kallat "Swat cup" (referens någon?) - oj, så roligt! Stressigt och snabbt och jag tror att vi spelade det i två timmar innan vi gav upp. Tack och lov var ölstraffen volymsmässigt mycket små...

Ja, jag nämnde ju julresa tidigare. Den är alltså nu i full gång. Jag kommer att vara i Connecticut denna veckan och kommer att fira både europeisk jul (den 24:e) och amerikansk jul (den 25:e) här. Den 26:e bär det av till New York och Manhattan där jag kommer att tillbringa mellandagarna med hela familjen (längtar!) och den 31:a bär det av till Chicago där nyår firas med Hans. Från Chicago flyger jag den 8:e tillbaka till UNC. Kul och spännande!

Nu måste jag sova. Både Dan och jag sover i familjens källare och jag är mycket nyfiken på att träffa hans familj. Under bilfärden från mitt flygplan har jag fått reda på att hans 9-åriga lillebror är skådespelare på Broadway och det här huset är ostädat á-la hippieföräldrar som Tobbes. Inte alls vad jag trodde om en Frat-pojkes familj... Spännande, spännande...

Vardagsrum med Hot-Tub och palmer hos Dan.

En del av källaren där vi sover.

Här sover jag!

Over and out och gonatt,

Jens