För många år sedan läste jag en artikel ur tidningen NyTeknik. Artikeln handlade om ett nytt material som hade utvecklats med hjälp av nanoteknik (en tvärvetenskap som i princip handlar om att kunna placera atomer i relation till varandra exakt som man vill). Materialet bestod av extremt små taggar gjorda av några få atomer per tagg.
Det intressanta med det nyutvecklade materialet var att dessa pyttesmå taggar gjorde att vattendroppar som träffade materialet inte stänkte - dropparna fångades upp mellan taggarna. Och tillämpningarna på detta? Artikeln nämnde bland annat att materialet kanske kunde användas i pissoarer och på så sätt minska stänket.
Urinstänk är ju varken kul för båda folk med eller utan snorre, och värst är pissoarstänk speciellt om man har barfotasandaler eller shorts (läs: Jens). Artikeln i NyTeknik fick mig att börja tänka och då jag läste den under min första tid i Lund så var pissoaranvändningen stor, heh. Varje gång jag stod vid en urinoar funderade jag; Hur kan man konstruera en urinoar som inte stänker? Och dessa tankar har tills denna dag aldrig lämnat mitt huvud.
Min tes som jag driver är att en stråle stänker som mest när den riktas vinkelrätt mot en yta. Ett spännande projekt hade varit att statistiskt visa att så är fallet (givet en bra definition på "stänk", såklart). Jag har flera följdfrågor: Hur kan man mäta stänk på golvet på något sätt? Finns det modeller för vätskestänk mot en yta? Görs liknande forskning av företag som konstruerar pissoarer idag?
Om jag själv hade haft tid och pengar hade jag förmodligen gjort stänkmätningar genom att lägga ut en vit duk under pissoaren och fukta den med någon typ av indikator som byter färg vid reaktion med vatten. Relativ simpel bildanalys hade sedan kunnat ge ett värde på stänk som funktion av infallsvinkel på stålen.
Men finns det enklare empiriska tester man kan göra för att visa eller motbevisa min tes? Jag tycker det. När jag i shorts och/eller sandaler går går på herrtoaletten brukar jag placera min stråles träffpunkt i utkanten av urinoaren och på så sätt låta strålen träffa urinoarytan med en större vinkel mot dess normal*. Jag anser att stänket blir mindre än om jag placerar strålen rakt in mot urinoarytan. Är det någon som har en kommentar på detta?
Problemet med min teknik att placera träffpunkten på dagens urinoarer är att en stråle aldrig är helt solid. Ibland flyger små droppar i lite andra riktningar. Dessa splittrade droppar kan missa pissoaren helt och istället träffa vägen bredvid, vilket ju till viss del motsäger hela idéen att använda tekniken. 
Om denna tes visar sig vara riktig så skulle det leda till en ny typ av pissoarer som "fångar upp"* strålen i mitten av urinoaren på sådant sätt att stänket minimeras och samtidigt är inom ramen. Se bild här bredvid.
Innan jag avslutar det här blogginlägget så vill jag även nämna två andra saker:
Det första är den kända flugan som en del pissoarer har för att män skall placera sin träffpunkt där. Flugan är inte placerad på ett ställe som minimerar stänk, utan relativt centralt i pissoaren. Studier har visat att flugan dels hjälper till få användarna att träffa inom pissoarens ram snarare än utanför, men också att urinläckage minskar med 80% om män med detta problem tänker på flugan istället för att knäcka upp jylfen.
För det andra, om det visar sig att min test är felaktig så ser jag två sätt att lösa det irriterande stänket:
- Börja använda det materialet som nämndes i NyTeknik-artikeln.
- Skapa pissoarer som är djupare och har träffytan längre från användaren. Ibland när jag är ensam i en herrtoalett så tar jag några steg tillbaka och kör lite distansskytte - en någorlunda fungerande teknik så länge ingen kliver in på toaletten och tror att jag är tokig.
* Med andra ord skulle stråle och yta är vid första kontakt vara närapå parallella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar