Uppdatering: FRA-lagen

Toppen! FRA-lagen återremitteras! Bra jobbat alla som tryckte på!

FRA-lagen - öppet brev till politiker

Man håller ju lite koll på vad som händer i Sverige. Via Piratpartiets-mailutskick och DN:s förstasida (som har följt FRA-lagen riktigt väl).

Lite i sista minuten skickade jag precis ut följande, till största delen egenskrivna e-post till fem riksdagsledamöter från Skånes södra valregion:

Hej <riksdagsledamot>,

Mitt namn är Jens *** och jag kontaktar dig gällande den FRA-lag som kommer att röstas i riksdagen imorgon. Förslaget är beklagligt på många sätt och det förvånar mig att <ditt parti>, som en del i Alliansen, är för ett sådant tarvligt lagförslag!

FRA-lagen ger, som du säkert redan vet, Försvarets Radioanstalt rättighet att tjuvlyssna på all kabelburen trafik som lämnar rikets gränser. Det handlar bland annat om telefonsamtal, e-post-trafik, men även annan internettrafik. Målet med lagen är att göra Sverige säkrare
genom att snappa upp meddelanden från terrorverksamhet.

Men lagen håller helt enkelt inte måttet. Jag, med tusentals människor bakom mig, anser att lagförslaget hotar vår demokrati mer än den kommer att gynna vår säkerhet (om än alls!).

Som allmän teknolog och civilingenjörsstuderande är jag väl insatt i dagens teknik och vet med säkerhet att den krypteringsteknik som finns fritt och enkelt tillgänglig idag inte går att knäcka (innan solen hinner brinna ut). Vilken terrorist klokare än en höna vet detta, och kommunicerar endast krypterat. Detta gör att att tjuvlyssna över kabel helt enkelt är lönlöst.

Istället är det vår demokrati som får en pungspark. Enskilda svenskars kommunikation blir lidande (för att inte tala om riksdagsmän, regeringsmedlemmar och journalisters!). Dessutom är det beklagligt att dra alla Svenskar över ett bräde och misstänkliggöra dem för
terrorverksamhet - vad sänder det för signaler från vår egen stat?! Tilltro till vår stat är i sig en viktig demokratisk hörnsten.

Förbudet att undersöka andras brev och avlyssna kommunikation står dessutom skrivet i Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar. Dessutom skyddas vår korrespondens av Europakonventionen. Sådana grundläggande mänskliga rättigheter får inte upphävas utan mycket tungt vägande skäl. Ingen har hittills visat att sådana finns.

Det förslag som ligger framför oss håller helt enkelt inte måttet. Jag ber Dig därför att ifrågasätta hur mycket du värderar den demokrati vi idag har och röstar NEJ till FRA-förslaget i riksdagen imorgon.

Tack för att du har tagit dig tid att läsa detta,

Med Vänliga Hälsningar,

Jens ***, civilingenjörsstuderande vid Lunds Tekniska Högskola

Rättning: The Boss

Jag skulle vilja tacka Claes och Gustaf för påpekandet att Bruce Springsteens smeknamn såklart är The Boss! Samtidigt vill jag be om ursäkt för alla andra läsare och Springsteen-fans som kände sig slagna i pungen av denna ytterst grava felskrivning och hoppas att det aldrig ska ske igen. Jag vet helt inte vad som gick i mig.

Originalposten är korrigerad och skall nu vara felfri.

Med Vänliga Hälsningar

/Den ständigt uppkopplade Jens som nu befinner sig i Grand Canyon sedan igår natt

Bruce Springsteen i sommar

I sommar blir det Bruce Springsteen i Göteborg!

Ville bara säga att jag är priviligierad att i sommar se "The Boss" - Bruce Springsteen - uppträda i Göteborg. Min morsa är bäst!

Avstamp

Änteligen! Då var det dags! Idag tidigt på morgonen bestämde vi oss för att lämna Boulder och Julies mosters familj. Vår roadtrip tar ett språng i en ny riktning då vi ska bila ner till Grand Canyon och tillbaka. Planerna är att uppleva naturens USA - en del som sällan syns i svensk media där landet mer är ett kyotovägrarland.

Efter en veckas långt besök i Boulder där vi har planerat, ätit upp oss och blivit fitta (ehm alltså...vältränade) är det dags för nya endetag - nu är USA:s naturupplevelsers tid kommen och vår bil är återigen packa och fylld med frukt & smörgåsar!

Rent generellt så är målet att köra till Grand Canyon, sedan en kort visit till Boulder, Denver, Asheville, Chapel Hill och flyg till Köpenhamn från RDU den 2:e juli. I Chapel Hill hopas jag kunna säga hejdå till ett par vänner och lär stanna en natt så att jag kan vara i tid till flyget.

Mer specifikt så inbegriper vår planerade svängom mer än bara Grand Canyon. Vi ska ta en väg genom många nationalparker och hoppas kunna hajka (eng. hike) en del i den vilda naturen. Följande rutt gäller för tillfället:

1. The Great Sand Dunes National Park
2. Alamosa
3. Meza Verde
4. Four Corners (hörnet i fyra stater)
5. Grand Canyon
6. Glen Canyon
7. ???
8. Rocky Mountains National Park

Sedan anländer vi till Boulder och kör en relativt normal rutt tillbaka till Chapel Hill.

Först ut är alltså The Great Sand Dunes National Park i södra Colorado. Bilkörningen lär ta ~6 timmar.

So long, and thanks for the fish! /Jens

Colorado - Heja Sverige!

The Bolder Boulder Race.

Det sägs att träningsvärk brukar vara som värst tre dagar efter rörelse, och jag är inne på min andra dag sedan jag och Julie sprang Bolder Boulder i Boulder, Colorado och värken är outhärdlig. Men låt mig börja från början.

Under torsdagen den 22:e anlände jag och Julie bilandes från Missouri till Colorado. Däremellan ligger Kansas och om jag inte beskrev staten Kansas tydligt i mitt förra blogginlägg så är den lång, platt och tom. Kansas bemötte oss också med ett par riktigt ordentliga regnoväder (tornadovarning*) varav vi hade turen att köra i utkanten av det ena, tack och lov.

* Norr om Denver samma dag slog en tornado till...


På grund av Kansas enformig- och regnoväderhet firade vi när vi änteligen nådde Colorado. I stark blåst stannade vi bilen och försökte med hjälp av avancerad ingenjörskonst (mycket tejp och omplacering av bilen) ta en foto av oss framför den utslitna "Welcome to Colorado"-skylten samtidigt som de klassiska präriebuskarna kom rullande förbi oss.

Väl inne i Colorado så kör man sakta uppåt. Det är inte för inte inte som många människor känner lätta symtom av höjdsjuka när de väl anländer till Denver - The Mile High City. Vi drack mycket vatten och Julie var supertrött de första dagarna.

På torsdag kväll anlände vi tillslut till Julies morföräldrar. De bor i ett hus fyllt av böcker i alla vrår man tittar och jag fick privilegiet att möta både hennes blyga, än forskande, hjärnkirurg till morfar Harold och nyss höftopererad mormor Marian som ville visa oss hur stark och rörlig hon är genom att laga mat och passa upp. Mysiga morföräldrar med stora hjärtan. Vi sov en natt hos Harold och Marian under en långpromenad under fredagen stötte vi på en tam tätortsräv som betraktade oss lika mycket som vi betraktade den under en minut. Tyvärr var kameran i min väska...bummer. Centrala Denver har vi inte varit i och om vi far dit in så får det bli efter vår roadtrip ner till Grand Canyon.


Visa större karta

Moster Julie med familj tillsammans med morföräldrar.

Samma dag bilade vi över till Boulder (se ovan för kartposition) till Julies moster Julie (låt oss kalla henne 'moster Julie' för enkelhets skull) och hennes familj bestående av döttrarna Nicole (15 år) och Diana (~12 år) samt den spännande argentinske maken Koko.


Boulder ligger precis vid randen av Rocky Mountains och efter 15 minuters bilkörning är man en bit uppe i bergen och kan finna fantastiska vyer över plattlandet som breder ut sig härifrån. I krokarna ligger alla möjliga reservat och nära till naturen kan man inte klaga på. Till skillnad blir man alltså inte skjuten om man sätter foten på land som inte används till något.

Självaste staden Boulder är en universitetsstad som enligt ryktena har många fester men som ligger bland top-10 i rankingen över statliga universitet. Att det är en universitetsstad märks på många sätt: Inte minst att studenter åker i gummiringar längs ån som går genom staden (á-la Fyrisån i Uppsala), utan också på de hundratals cykelvägar som fyller staden. Att i USA ha en gågata är dessutom exceptionellt! Allt blir så mycket mer lättillgängligt och i söndags & igår cyklade vi runt hela dan istället för att svettas i bil.

I Boulder är folk generellt vältränade, hippies och miljömedvetna och etiketten 'vältränad' passar väl inpå vår värdfamilj. Koko spelade professionell volleyboll i Spanien under sex år och moster Julie är hälsoexperten nummer ett som arbetar som hälsokonsult, om jag har förstått det hela rätt. Hela familjen är kramglad och jättevänliga och vi har ärligt talat de bästa värdar man kan önska sig - om än man blir lite bortskämd ibland (vilket är priset man får betala!).

Vår första kväll blev vi bjudna på middag på ett trevligt litet hak av familjen. Under lördagen och söndagen promenerade vi runt på Boulder Creek Festival (se bild höger - live blues!) i centrala Boulder som varade lördag, söndag, måndag med massor av live-musik, gratis och blandade tält. Ett väldigt trevligt och roligt sätt lära känna en stad på. Vi blev också tagna till en näraliggande park - oerhört vackert.

I måndags var det Memorial Day, dagen då man hedrar alla krigsveteraner, levande eller döda. I samband med denna dag så arrangeras USA:s näst största marathon, Bolder Boulder. På initiativ av Julies hälsosamma moster var vi anmälda till sprinten, en 10 km långt race, som i folkmun kan kallas en folkfest med 53.000 löpare med live-musik, elviskostymer, öl, bacon, marchmallows, läskedrycker och rutchkanor längs loppet. Till råga på detta fotograferas löparna längs hela vägen kontinuerligt och folk springer i mängder av kostymer och former: jonglörer, bananer, Elvis, Obama, jokrar med mera... Jag och Julie var utklädda till Hawaii-bor i kjol och blommor runt halsen.

Rejset var skitkul och jag och Julie var inte tränade för fem öre. Vi promenerade två gånger och mina resultat kan ni se här (automatiskt inhämtat från chipet på min sko - är inte det ballt?!). De sista 700 metrarna stötte jag på en svensk som jag talade lite med. Alltid lite roligt.

Igår (tisdags) cyklade vi in till Boulder city och letade efter en windstopper och vandrarkängor till mig. Min svarta windstopper försvann spårlöst under mina sista två veckor i Chapel Hill och mina skräpkängor av Hanwag höll i lite mer än ett år (ordentligt utslitna i hälarna). Jag fann ingenting och dödströtta, trots Julies sömn på en bänk i skoavdelningen, cyklade vi hem i regn. Till lunch mötte vi upp med vår gemensamma vän Habib, vår lärare i afrikanska trumkursen vi tog tidigare under vårterminen. En mycket trevlig och intressant grabb som jag absolut vill hålla kontakt med.

Idag for jag och Julie till ett nytt ställe och jag fann äntligen en röd, tunn, regntät windstopper som andas. Kängor testade jag och kaaanske kan har något på tråden, men det är inget som är supernödvändigt. Vi har också tagit en två timmars promenad i en vacker park i stadens utkant.

Eldorado Springs.

Eldorado Springs #2.

Såhär i kvällningen i Boulder så är hela familjen hemma. Vi dricker grönt te och har alla varit involverade i Diana läxa att bygga en anordning som gör att ägget inte går sönder när man släpper det från hög höjd. Anordningen är klar och nu ska vi alla titta på 'So you think you can Dance', en tävling mellan solodansare på TV. Middag blir nog efteråt, och sedan hoppas jag att vi kan planera vår tur ner till Grand Canyon och tillbaks (ett senare blogginlägg).

Julie tar en tupplur i skoaffären.

USA:s president i Colorado Springs

Har precis sett ett tal av USA:s president i Colorado Springs (Colorado) till de Kadetter som tog examen detta år. Talet var pinsamt och karln slåss underifrån:

Jag håller egentligen på att blogga om min resa till Colorado, men har precis sett President George W. Bush tala på den stora flygbasen i Colorado Springs här i Colorado och kan inte låta bli att kommentera lite. På agendan stod: Kriget i Irak, krig mot terrorism, och hänvisningar/rättvisningar som baseras på andra världskriget - i brist på resonabla argument behöver han ta till historiska händelser! Att ha en historisk återkoppling är aldrig fel, men det är synd att George W. Bush inte gör en historisk återkoppling till Vietnamkriget (som han själv stred i!) då man heller aldrig riktigt hade en fiende.

Det "krig" som förs idag är inte andra världskriget och hänvisningar till Kalla Krigets Ryssland känns just...kalla. Jag talade häromdagen med Julie's mosters man, Koko som är från Argentina, bland annat om amerikansk politik, oljepriser men framförallt om kriget. Amerikaner lever i tron att krig kan 'vinnas' precis såsom andra världkriget där man landstiger, slåss i några månader tills att fienden ger upp. Det finns fler argument än fingrar på min hand räcker till för att dagens krig som förs av USA aldrig kan 'vinnas', men mina två största frågor är: Hur kan en fiende ge upp när man inte har definierat vilka som är 'fienden' (vem är terrorist?!)? Hur kan man tvinga på ett land demokrati utan en demokratisk rörelse i landet, är det demokratiskt?!

Hela tron att saker och ting vinns och förloras är, enligt mig, mycket amerikansk och är en av mina slutsatser i landet under nästan ett år. Jag har under min tid här fått se hur tävlingsinriktat USA är, och det är mycket lustigt att deras lust att tävla går hand i hand med viljan att slåss. Tävlingsinstinkten som finns i sporten, akademiska världen, affärsvärlden och i amerikansk politik sprider sig såklart över till militären och de krig som förs av USA.

George W. Bush talar också om att "vinna kriget" och försöker att komma upp med en egen definition på när kriget i Irak kan kallas en "success". Sorry mannen, men kriget är redan förlorat - inte bara på den Irakiska arenan utan också på den internationella. USA ligger risigt till och många internationella bundsförvanter har tappat landets förtroende: både FN och EU är några.

Men det är inte bara USA som sådan som tappar förtroende. Tack och lov har USA's President Mr. Bush en ganska hård tid här i USA också. I början av Maj visade en undersökning att George W. Bush är den minst populära presidenten någonsin.

Efter att ha smålyssnat på hela farbror Bushs tal så förvånar det mig att han efter snart åtta år som president inte har blivit ett dugg bättre som talare. Felsägningar och stamningar. Nervös gungar han fram och tillbaka och ser mest kort, osäker och kaxig ut. I brist på att finna ord försöker han istället använda sina händer för att understryka vissa ord, men jag tycker mest att viftandet är ett tecken på lättnad att han funnit på rätt ord. Min sista fråga, som jag än inte har funnit ett svar på, är: Är George W. Bush dyslektiker? Han måste vara. Han trillar över orden som han läser.